Douglas Öljarstrand är född och uppvuxen i Julita, och än så länge bor han kvar där.
‒Julita är fint. Det har sin charm. Vi har affär och pizzeria, det är sommarstugeägarna som håller i gång dem. Fler och fler hus blir sommarstugor. Jag trivs bra i Julita. De flesta som föds där blir kvar. Vi får se. Jag har kollat lite om jag skulle ha något inne i stan. Just nu tar jag det lite lugnt och ser vad som händer, säger Douglas.
I yrkeslivet har det gått fint. Douglas gick transportprogrammet på KTC i Katrineholm.
‒Jag hade väl någon idé om att jag ville köra lastbil. Jag har alltid hållit på med bilar. Jag hade en fyrhjuling och en Epa-traktor när jag var barn. Jag höll på hemma och byggde en A-traktor själv, och hjälpte en kompis. De är värda väldigt mycket pengar, så det höll jag på med efter skolan, och det håller jag fortfarande på med. Jag insåg att man kan göra lite pengar på det, och har man ett intresse som man kan göra pengar på är det alltid bra.
Hur kom det sig att du började jobba på begravningsbyrå?
‒Jag halkade in på det. Jag började hjälpa till att bära, att vara med och hämta när någon avlidit på äldreboende eller i hemmet efter klockan 17 och fram till 8.00 nästa dag.
Uppdraget utökades och Douglas började jobba på Fonus i Nyköping.
‒Jag jobbade också ett tag på Mekonomen, men jag kände att jag inte fick ut något av det, det gav mig inget.
Han frågade om det inte fanns något jobb på begravningsbyrån i Katrineholm.
‒Jag hade sån tur så chefen sa "jo, du ringer perfekt, när kan du komma?".
Nu har Douglas Öljarstrand förtroendet att hålla i begravningar.
‒Det är allt från att bemöta de anhöriga i hemmet när någon har avlidit, att hjälpa dem i hemmet, ta på de kläder som anhöriga vill att den avlidna ska ha, hela ledet fram till begravningen.
Hur upplever du att jobba med döden?
‒De flesta är gamla, de har somnat in i sin säng. När man jobbar med det blir döden naturlig. Det du gör för de anhöriga, det är det som ger. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är jobbigt ibland, när döden inte är naturlig, som vid en olycka. Det jobbigaste är när det är någon yngre. Det är ju så när det kommer i närheten av ens egen ålder.
Att möta anhöriga när någon just har lämnat livet kräver takt och respekt.
‒Man lär känna sig själv. Man lär sig känna av människor. Du vet aldrig hur du blir bemött när du kommer. Vi åker alltid ut två. När vi kommer har vi en bår med oss. Vi tar aldrig med den in direkt. Vi går in, tar det lugnt, pratar lite. Du stressar aldrig. Det får ta den tid det tar. Det handlar om deras behov, vad de behöver i den stunden.
Utanför jobbet ägnar sig Douglas åt kompisar och bilar, motvikten till hans allvarsamma arbete.
‒Jag har ett bra kompisgäng, vi gör saker. Som i går, då åkte vi till Ludvika och hämtade en pick-up. Jag tror det skulle bli väldigt svårt om jag var ensam.
Att döden är så lite närvarande i det svenska samhället resulterar i mycken undran när andra får reda på vad Douglas jobbar med.
‒Man får alltid tusen frågor. Om det är en bjudning eller en fest så kommer man i åtta fall av tio in på 'vad jobbar du med?'. En del tycker att det är så läskigt så man måste vara konstig. Det är både för- och nackdelar med att få frågor. Det är alltid kul att få berätta vad man jobbar med, att folk är intresserade. Man får förklara att det är naturligt. Att jag är inte så hemsk, jag är som vem som helst.
På frågan vad som präglat honom, och gjort honom till den trygga och omtänksamma person han är, säger Douglas:
‒Mamma och pappa har alltid varit tillsammans. Jag har haft en väldigt trygg uppväxt. Föräldrar som har stöttat mig vad det än har varit. Uppfostran. Möter du en äldre dam i en trappuppgång är det självklart att du håller upp dörren. Att man har respekt för äldre. Det tycker jag har försvunnit rätt mycket med yngre. Det också att man respekterar alla för den de är. Alla ska ha rätt till ett värdigt avslut.
Vad gör du och dina kompisar?
‒Om det är lönehelg kanske vi går ut och äter. Vi kanske åker någonstans. Om någon hittar något kan vi åka 40, 50 mil. Är i garaget och bygger bilar. Man umgås med dem som har samma intressen, det blir ju så.
‒En sak med det här intresset, du behöver aldrig lämna in din bil på verkstad. Det är både skönt och ekonomiskt att kunna göra det själv.
Framtiden då?
‒Familj vill jag ju ha. Om jag vill utbilda mig, det vet jag inte, det får man se. Just nu trivs jag bra med det jag gör.