Liberalen Emmanuel Macron vann nyckeln till presidentpalatset med två tredjedelar av de röstande bakom sig. Högerextremisten Marine Le Pen förlorade. Hon fick ”bara” en tredjedel av valsedlarna. Miljontals fransmän och kvinnor valde att rösta blankt eller inte delta i ett val som de betecknade som omöjligt: ”Nej till bankiren. Nej till fascisten”. Så skanderade frustrerade medborgare efter valets första omgång. De känner sig hemlösa i en politik där den ene (segraren) står för en markerat nyliberal politik med få sociala förtecken och den andre (förloraren) predikade en inåtvänd, nationalistisk och reaktionär politik.
Valet är en seger för demokratin och för det europeiska samarbetet. Men en sådan seger till och Frankrike är förlorat! En president för de medborgare som lever i globaliseringens medvind. En president utan program för att hejda de växande klassklyftorna.
Vi följde valets sista dagar i regionen Picardie och mötte mycket hätska stämningar i Le Pen-land mot Macron och den ekonomiska och kulturella Pariseliten. Jag tror att möjligheten för Macron att överbrygga klyftan mellan de som lever i medvind och de som kämpar i motvind och lämnats åt sitt öde är näst intill omöjlig med det politiska program han har presenterat. Macrons politiska huvudspår bygger på en ny social allians mellan den välutbildade medelklassen och de globalt inriktade nyliberala företagarna.
Den långa huvuddebatten i tv mellan Macron och Le Pen onsdagen den 3 maj var brutal och mycket känslomässig. Två skilda världar möttes och inga bryggor eller utsträckta händer fanns varken i kroppsspråk eller i ordflöden.
De välbeställda glider med i den globala medvinden. De som får betala priset för globaliseringen, de som akterseglas och inte ens bevärdigas en blick över axeln av glidarna, de rör sig rädda och desorienterade i det nya landskapet, förrådda av makthavarna. I den franska debatten ryms de två världarna i begreppet fracture sociale, den sociala splittringen: de moderna och framsynta storstadsborna kontra de bakåtsträvande och inkrökta bonnläpparna – de svartvita bilderna på det politiska slagfältet.
Den djupa verkligheten i de två världarna är de dramatiskt olika självbilder och omvärldsbilder som människorna bär med sig och uttrycker. De kan inte tala med varandra: de har inte samma språk. Det handlar inte om ordförståelse utan om innebörden i ekonomiska och sociala villkor och kulturell tillhörighet.
Nästa strid, den till nationalförsamlingen/riksdagen i juni, kommer att bli oerhört aggressiv. Utan stöd i nationalförsamlingen kommer Macron att få stora problem med sin förändringspolitik. Den franska staten och dess institutioner är oerhört auktoritära och förändringsobenägna.
Macron har ett starkt mandat. Nu måste han visa i valet till nationalförsamlingen att hans politik även omfattar alla de medborgare som lever i motvinden.
LÄSTIPS:
Édouard Louis: Göra sig kvitt Eddy Bellegueule
Ulf-Göran Widqvist (S)
författare och småföretagare