Pension Den senaste tiden har det publicerats insändare om våra pensioner. Det som påstås och den kritik som framförs, blottlägger bristen på kunskap. Det finns all anledning att var kritisk mot systemets uppbyggnad. Men kritiken ska riktas mot rätt håll. Låt mig exemplifiera!
En insändare påstår att vederbörande, som har jobbat hela livet förutom några barnaår, får en pensionen som blir lägre än garantipensionen. Det är inte sant. Om man är svensk medborgare, så ”bor” man sig till sin garantipension, om man har ingen eller låg inkomst.
En annan debattör är förbaskad på att regeringen inte rättar till bristerna i pensionssystemet. Regeringen må förtjäna kritik. Men knappast i den här frågan. Så här ligger det till. 1994 träffade de fem stora riksdagspartierna en överenskommelse, den så kallade pensionsöverenskommelsen. Det nya pensionssystemet ersatte det gamla. Av det enkla skälet att pengarna inte räckte till för att finansiera AFP och ATP. De beräkningar som gjordes visade att det krävdes 20,5 procent för att leverera de pensionsnivåer som utlovades. Av ideologiska och principiella skäl kunde vissa riksdagspartier inte acceptera en nivå över 18,5 procent. Deras ambition var att utlova skattesänkningar till löntagarna. Beräkningsgrunderna ändrades därför. Kalkylerna gjordes om med antagande om en orimligt hög tillväxt av samhällsekonomin. Varken regeringar eller enskilda partier kan ensidigt ändra på nu gällande regler. Det krävs att ”de fem stora” partierna kommer överens, för att det ska gå att ändra på nuvarande ordning.
Det finns anledning att vi, var och en, funderar över vilka locktoner som vi tillåter styra oss när vi går till valurnorna. Nuvarande pensionssystem är frukten av en ekonomisk politik som bygger på att vi erbjuds skattelättnader mot att vi själva måste ta ett större eget ansvar för vår ålderdom.
Gert-Ove Andréasson