I våra grannländer som Finland och Norge är hedrandet av landets militära veteraner väletablerat och välförankrat. Priset för den egna friheten från ockupation och förtryck har varit högt. De hårda erfarenheterna av ett krig på hemmaplan spelar stor roll i dessa sammanhang.
Sverige, däremot, har inte haft krig inom eget territorium på mer än 200 år. Men svenska soldater har i modern tid återkommande tjänstgjort i krig och krigszoner, inte minst som fredsbevarande styrkor. Bara häromdagen attackerades den svenska utlandsstyrkan i Mali med personskador som följd. Under åren har tyvärr har ett antal svenskar omkommit under sin tjänstgöring i utlandet, från 1960-talets Kongokris till mer nutida konflikthärdar i Afghanistan.
Likväl har krig och de uppoffringar som det innebär länge varit något som i den svenska debatten mer har betraktats på avstånd. Här finns en av förklaringarna till att riksdagen först nu har kunnat samla ett brett stöd för att göra veterandagen 29 maj till allmän flaggdag. Beslutet kommer i en tid där den svenska politikens uppmärksamhet på växande säkerhetspolitiska hot i vår närhet – Ryssland – och tämligen gränslösa sådana – främst islamism – har fått förnyad kraft.
Svensk veteranpolitik var länge alltför halvhjärtad. Allt för lite gjordes för de som led av sviter från tjänstgöringen. Men på den punkten har Försvarsmakten stadigt blivit allt mer uppmärksam. En stor del av den nya veteranpolitiken utarbetades under Alliansens regeringstid. Arbetsgivaransvaret är numera tydligt och klart. Ingen ska lämnas efter. I dag finns även en medalj som tilldelas den som sårats i strid och dit räknas även psykiska belastningsskador.
Ett land som menar allvar med sitt försvar ska också visa ett stort mått av uppskattning och tacksamhet inför alla de enskilda som – med risk för eget liv – deltar i väpnade insatser. I detta sammanhang bör också uppmärksammas de många civilanställda som under åren har tjänstgjort sida vid sida med de uniformerade i svåra, riskfyllda miljöer.
Senast den 1 juli i år ska Försvarsmakten ha inrättat ett särskilt veterancentrum. Tanken är att såväl veteran- som anhörigfrågor ska få ett starkare stöd.
Det är en utveckling värd att flagga för. I veckan var det bara Vänsterpartiet som stod utanför riksdagens begäran att göra veterandagen, som sedan 2008 firas den 29 maj, till allmän flaggdag. Det har varit många turer på vägen fram till beslut, många onödiga krumbukter som främst kan förklaras med partitaktiska intressen, men nu är det upp till regeringen att leverera.
Flaggdagen är förvisso en symbolhandling, men som sådan betyder den väldigt mycket, inte minst i tider av oro och osäkerhet. Ett samhälles förmåga att samlas kring värdet av de personliga uppoffringar som görs och har gjorts för den gemensamma säkerheten är mer än en hedersbetygelse. Det är också att flagga för en omfattande och tålig gemenskap.