Trygghet Under sommaren det pågått underhållsarbete på järnvägen har resenärerna hänvisats till att använda bussar. På en av de sena bussarna hamnade en släkting till mig förra veckan. Bussen anlände klockan 21.00, en kväll med en kvardröjande doft av sensommar. Vägen hem går genom teaterparken och där satte ungdomar, tydligen sysslolösa med flackande blickar. Att gå genom parken kändes för henne som ett evigt vandrande som tog aldrig slut. Förföljd av blickar, en känsla av rädsla gick genom hennes kropp. Det sägs att känslan av otrygghet är subjektiv vilket man också kan säga i detta fall. Detta ska dock inte utnyttjas som undanflykt. För mig är frågorna glasklara – Vad gör unga människor i grupper i parken sent på kvällen? Varför är polisen osynlig? Vanligtvis ser jag dem blåsa förbi i bilar. Jag har svårt att påminna mig om någon cyklande är gående polis runt och inne i staden för det är det polisen ska göra. Polisen ska vara närvarande där det potentiellt kan hända saker. Men här är ett förslag från en väljare – Polisen skulle kunna etablera sig med en liten lokal inne i staden och i området Brandkärr för att, om inget annat skapa relationer samt visa sin närvaro. Som det ser ut nu, känslan av otrygghet råder och det måste vi ändra på. Mer polisiär närvaro i Nyköping och i så kallade problem områden som skapar relationer samt förstärker känslan av trygghet för alla kommuninvånare är vad som krävs. Ingen ska behöva vara rädd i sitt närområde.
Edward Sevume