Att vara politiker handlar om att ta beslut för samhället. Att agera statsmannamässigt innebär att våga och faktiskt ta ansvar, vilket inte alltid tycks vara fallet inom politiken. Nej, för vissa politiker och partier tycks ansvaret vara mindre angeläget om det skaver. Att riksdagen röstade igenom den kontroversiella och numera otillämpbara gymnasieamnestin är ett färskt exempel på när politiker skjutit över ansvaret på någon annan.
Den 1 juli trädde den omstridda gymnasielagen i kraft. Dess syfte var att ge en ny chans till gymnasiestuderande ensamkommande som tidigare fått avslag på sin asylansökan. Regeringens proposition var sågad av flera remissinstanser inklusive Lagrådet, men under valår ska det gå snabbt och i riksdagen fick förslaget stöd av V och C. Det gick endast några dagar innan Migrationsdomstolen i Malmö fann lagen otillämpbar till följd av dess rättosäkra och otydliga utformning. Kort därefter fastställdes en liknande dom från Migrationsdomstolen i Stockholm (DN, 13/7).
Att riksdagen trots den ilande kritiken valde att godkänna lagförslaget är ett lågvattenmärke för allt som kan kallas ansvarstagande. Det är en historiskt illa utformad lag som skapat och sedan stulit tillbaka hoppet från 9 000 ungdomar som inom en snar framtid kommer att utvisas. Lagens syfte var att utgöra ett humant fragment i regeringens annars stränga flyktingpolitik, men den blev i stället en hjärtskärande flopp.
Det är ett misslyckande utan dess like, men vad ska regeringen och riksdagen säga till sitt försvar? Rösterna var högljudda och många, men få i Rosenbad ville lyssna på kritiken. Känslor gick före det ansvarstagande som hade behövts vid tillfället. För ja, det är jobbigt att vara politiker och att sedan införa en flyktingpolitik som tidigare ansetts vara inhuman. En rättsosäker amnesti hjälper föga mycket i det stora hela, förutom möjligtvis för riksdagsledamöternas samvete. Det är inte känslor, utan argument, principer och resonemang som ska ligga till grund för Sveriges lagar. Om så inte är fallet bör politikerna fråga sig själva om de är lämpade att ansvara för Sveriges politiska styrning.
Gymnasieamnestin innehöll många brister, men dess konsekvenser kommer varken regeringen eller riksdagen att betala för. Det är alla de ungdomar som sökt sig till Sverige för att få ett bättre liv. För bortom maktens korridorer är det människor av kött och blod som drabbas av politikernas beslut. För att minska onödigt lidande bör riksdagen alltid prioritera rättssäkerheten i Sveriges lagar, även om det för stunden känns tungt eller till och med leder till tårfyllda ögon. Om regeringen menade allvar med att föra in mer värme i flyktingpolitiken skulle de inte ha presenterat en amnesti för några få, men humanismen slutar tydligen vid 9000. Bortsett från regeringens självvalda, moraliska gråzon kan vi dock begära att politikernas lagförslag åtminstone klarar sig mer än någon dag. Ett krav som till synes inte längre är garanterat.