Regeringsförhandlingarna har gått in i ett kritiskt skede mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Makten står spel och det är minst sagt en kamp om vem som får sin vilja igenom, men om vi följer Horace Engdahls princip kommer det blir svårt för kvinnorna att hantera maktspelet.
Ett stenkast från Riksdagen - där regeringsförhandlingarna nu pågår - finner vi Svenska Akademien som kommit i ännu ett blåsväder efter den nyligen släppa SVT-dokumentären Det slutna sällskapet. Före detta ständige sekreterare Horace Engdahl som nu enbart är ledamot uttalade sig minst sagt magstarkt i dokumentären. Engdahl menade att kvinnornas vittnesmål om Kulturprofilens övergrepp inte bör tas på allvar: ”Om man inte vågar träda fram med eget namn ska man inte bli lyssnad på”.
Orden klingar inte väl, särskilt då Kulturprofilen Jean-Claude Arnault tidigare i höstas dömdes för en våldtäkt i Tingsrätten, vilket sedan blev två i Hovrätten. Arnault har nu dömts till 2,5 års fängelse. Ändock är Engdahl kritisk till domen. Vad är det som Engdahl vet bättre än svenska rättsväsendet? Troligen inte mycket, då snus är snus och strunt är strunt, ty Engdahls argumentation är inget annat än en surgubbes unkna kvinnosyn.
Utsatta kvinnor kommer alltid att ifrågasättas av gubbar som saknar självinsikten att förstå att sexuella trakasserier och övergrepp inte endast kan ske i mörka gränder, utan även i akademiens guldkantade tillvaro. Inte konstigt att Svenska Akademiens kvinnor lämnar sina stolar när klimatet är allt annat än jämställt. Engdahls raljanta ton slutade emellertid inte vid de kvinnliga vittnesmålen, utan fortsatte till akademiens kvinnliga ledamöter: ”Jag vet inte om man män passar bättre i den här typen av församlingar eller bättre tolererar den typ av påfrestningar som uppstår när maktkampen rasar, för det handlar om makt.”.
Passar män bättre när maktspelet blir för intensivt? Om Engdahl förmodar sig knata iväg till Riksdagen kan han bevittna den yttersta formen av maktspel: politik. Om Akademien inte lyckats röra sig in i 2000-talet är svensk politik ett ypperligt fenomen att studera för att lära sig om hur kvinnor hanterar, tar och förvaltar makt. Kvinnor som Birgitta Ohlsson och Anna Kinberg Batra var inte rädda för att ta i med hårdhandskarna när det behövdes. Centerpartiets partiledare Annie Lööf spelar nu ett högt spel mot den historiskt maktkoncentrerande Socialdemokratin. Det är inte omöjligt att Lööf kan få igenom en hel del som många (män) innan henne inte lyckats med. Engdahl måste lära sig att det inte är kvinnors oförmåga som stoppar dem. Det är de arroganta män som gör allt för att försvara sina oförtjänt inskaffade privilegier.
Det är inte värdigt denna anrika kulturinstitution att den tidigare ständige sekreteraren raljerar med budskap som nådde sitt bäst före-datum under 1800-talet slut. Om Svenska Akademien ska leva upp till sitt motto ”snille och smak” bör deras företrädare inse att kvinnofientligt strunt är dess raka motsats.
Linnea Hylén