"… och där är de iväg!"
Det är bara att bänka sig med kaffe och bullar, för det här lär ta sin tid.
För det var väl ingen som trodde att detta skulle gå lätt, det här med nästa statsminister? Att vi skulle få en antydan om en ny regering efter första rundan av talmanssamtal?
Inte då.
Det kanske känns udda så här på höstkanten. Men att forma en regering i ett oklart parlamentariskt läge är som Vasaloppet på skidor.
Ut ur vallaboden och in i dimman. Alla är kaxiga i början, men inget avgörs i starten.
Allt följer någon form av spår i mer eller mindre fri stil. Den ena blockerar för den andra som kör fast nära den tredje, som i sin tur byter spår och hindrar den första. De viftar ilsket med stavarna, knuffas och lurpassar, skriker på varandra och försöker åka snålskjuts där det går. Det är motlut, sidvind, bakhalt och värsta möjliga före – hela tiden, mil efter mil.
Och så här vid den första tidskontrollen är det lika snårigt som vid starten. Talmannen kommer att behöva kolla hur partiledarna klarar sig ytterligare några passager innan vi har chans att hitta något gripbart i det hela.
Det finns ingen hållbar grund för ett tidigt avgörande. Stefan Löfven (S) vill bilda regering där han råder och övriga ror, som senast, Ulf Kristersson (M) vill bilda regering med Alliansvännerna och Jimmie Åkesson (SD) vill stoppa alla regeringar som han inte gillar, vilket är alla regeringar som Löfven och Kristersson vill ha.
Säg så här: Det är många stigningar kvar. Mycket mjölksyra att motverka.
Tänk Mora-Nisse Karlsson, Thomas Wassberg, Billan Westin och Eddie the Eagle. Den sistnämnde kan inte ens vinna, men väl ställa sig på tvären och förstöra så mycket som möjligt för alla andra.
Den som till sist får en chans att bilda regering kommer att ha istappar i skägget, blodsprängda ögon, blåbärssoppa över hela bröstet och kritvita frostbitna kinder. Det lär inte bli vackert, men om någon faktiskt klarar sig hela vägen förtjänar det viss respekt.
Och då säger talmannen:
Det är fem mil kvar till första budget. Ta i lite nu!