När SVT under sin partiledarutfrågning (26/8) frågade Centerledaren Annie Lööf om skogsbruket, miljön och skogsbrukarna var utgångspunkten för frågan att de privata ägarna ska ses en fara för skogsvård och bevarande av marker med höga naturvärden. Utfrågarens roll är ofta att inta den motsatta ståndpunkten för att tvinga fram skarpa och tydliga svar. Tyvärr modifierade utfrågarna aldrig den subjektiva ståndpunkten med allt det som visar varför dessa sköra och värdefulla skogsområden finns att värna. Nämligen som en följd av den omsorg och skötsel som generationer av markägare har stått för och står för
Visst finns exempel på motsatsen, där marker har skadats, men som helhet är det ett privat ägande som har gjort att Sveriges skogar är rika på såväl näringskraft och tillväxt - samtidigt som här finns goda miljövärden och klimatnytta. Precis som Lööf framhöll går hög miljöhänsyn och uttag av skogsråvara att kombinera. Det är en förutsättning för en bättre framtid. Skogens tillväxtkraft kan och bör ersätta en hel del av det fossila och icke-förnybara.
Den som bara tänker kortsiktigt i hanteringen av jord och skog förstör inte bara för sig själv, utan också för framtida generationer av brukare. Kunskaperna om värdefullt brukande utvecklas också. Inte på grund av att staten lägger beslag på mark, utan för att själva ägandet står som en stark grund för målmedveten långsiktighet. Den som vårdar det som är, har också något att luta sig emot när eller om förutsättningarna blir svårare framöver.
Problem uppstår förstås när myndighetsföreträdare rakt av antar den utgångspunkt som SVT:s utfrågare hade, när beslutsfattare blir till aktivister för statligt övertagande av mark och slutar lyssna. Då får vi allt fler fall där generationer av gott och omsorgsfullt omhändertagande av egendom plötsligt bestraffas med grova statliga ingrepp eller markövertagande, till en ytterst låg eller intetsägande ersättning.
Det som inte diskuterades i SVT-utfrågningen, men som egentligen borde vara en central diskussion, det är hur markägare efter generationer av ägande och omhändertagande ska ersättas för myndigheters beslut att begränsa eller helt förhindra det fortsatta brukandet av viss skogsmark.
Skogens kraft ska bidra till vår försörjning under generationer framöver. Den här mandatperioden, med tondöva myndigheter och plågsamt begränsad förståelse för problematiken från regeringens sida, har synliggjort farorna. Ersättningen för statliga begränsningar av hur privat egendom hanteras behöver bli mer generös och bygga på en konstruktiv dialog och frivillighet. Om alla inblandade inser att, och utgår, från att den som äger något värdefullt inte vill eller längtar efter att förstöra detta, då blir mötet mellan brukande och bevarande av exempelvis miljö- och naturvärden garanterat mer konstruktivt än i dag.