Förra Centerledaren Maud Olofsson, ofta kallad Alliansens moder, var på goda grunder noga med att definiera vad Alliansen innebar. Det är att fyra partier – Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna – är överens om tagen. Att alla fyra ser det som att de vinner och har något att vinna på gemensamma kompromisser, i sak och form.
Detta var viktigt eftersom den då sittande regeringen under Göran Persson (S), 2002-2006, var Socialdemokraterna med två andra partier som direkta stödhjul, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. De sistnämnda fick lite inflytande här och där, men Socialdemokraterna regerade. Alliansen var också ett motmedel mot att ”störst styr och resten ror”.
När Moderatledaren Ulf Kristersson på måndagen meddelade att hans regeringsalternativ i nuläget är M och KD, är det förvisso ett förslag till en icke-socialistisk regering men inte en Alliansregering. Av de fyra partierna är två, C och L, inte med på noterna. Alltså går det inte att påstå att Alliansen försöker bilda regering.
Det hade varit klokare om de fyra partierna kunnat komma så pass överens att de var villiga att pröva fyrpartihelheten. De stora misstagen i detta gjordes under Kristerssons första sonderingsperiod, när M på slutet försökte tvinga igenom en linje där bara några skulle bilda regering under Alliansmanteln.
Det var för tidigt och för drastiskt. Ibland går det inte att gena i kurvor eftersom det står en vägg där.
En regering kan bestämma en hel del utan att tillfråga riksdagen, men budget och reformer måste röstas igenom. Det är i frågan om hur detta ska ske som de fyra Allianspartierna är oense. M och KD skulle inte sitta i knät på Sverigedemokraterna, men väl verka behöva det antiliberala partiets stöd i varje avgörande omröstning.
Det är troligt att Kristersson inte får igenom sitt förslag till regering. Även om det är den som SD gärna vill se. Kristersson ser som skyldig att försöka, men övriga Allianspartier är inte skyldiga att rösta för. Trots att det sakpolitiskt är korta avstånd mellan de fyra - och att M lovat att inte bjuda SD på något.
Varken världen, Sverige eller Alliansen går under om Kristerssons första försök misslyckas i kammaren. Eftersom det inte finns stöd nog för någon annan regeringsbildare än Moderatledaren är det i så fall första försöket av flera. Att C skulle föredra den sparkade statsministern Stefan Löfven (S) har Centerledaren Annie Lööf återkommande sagt definitivt nej till. Och Liberalerna skulle bokstavligen slitas isär av något sådant.
De fyra partierna är oense om form och strategi, men ense i sakpolitik. Därför är det troligt att Kristersson kan misslyckas i läge ett, men komma tillbaka i ny eller nygammal skepnad. Om det dessutom hålls en budgetvotering däremellan, med fler alternativ än övergångsregeringens, kan det också ge en tydlig fingervisning om åt vilket håll den nyvalda riksdagen lutar.