Erfarenhet mot opportunism, det kan bara sluta på ett sätt i en politisk debatt. När SD:s Jimmie Åkesson försökte banka på med sina argument om hur Sverige ska fjärma sig från EU var det förvisso ett idogt viftande, men inte mer. På andra sidan stod Carl Bildt, Moderaternas nu starkaste statsman, en sann EU-vän och minst lika mycket hallänning som Åkesson är bleking.
De som uppskattar EU och inte minst gränsöverskridande handel på lika villkor, hade nog inga problem att notera Carl Bildts sakliga och retoriska seger. Åkessons vänner hade det jobbigare att finna argument för framgång, om vi bortser från de anonyma Twitterkonton som bladdrar om internationella konspirationer på ökänt extremt manér.
SD spelar, likt många andra populistiska ytterkantspartier, på att sprida missnöje mer än att skapa möjligheter. Det finns ingen anledning för Sverige att backa från vårt Europaengagemang eller dela de plågsamma erfarenheter som Storbritannien nu genomlider.
Som Bildt underströk är vi ett litet land i en liten del av världen, vi behöver goda vänner och starka samarbeten för att värna våra intressen. Den fria rörligheten för varor, tjänster och arbetskraft inom EU är guld värd också för Sverige. Som alla samarbeten kan det utvecklas, förändras och förnyas på olika sätt, ingen union är perfekt. Men utan unionsgemenskap skulle Europa stå utlämnat till stormakternas spel och åt ekonomiska stormar, som Bildt formulerade det. Alltifrån migrationssamarbete till polissamarbete och säkerhetspolitisk gemenskap talar för EU. Annars står liten bara svag.
Den som ser ideologiska värden i nationalstaten behöver heller inte tappa fattningen inför ett omfattande samarbete med en mängd grannländer, tvärtom. Att se och bejaka värdet av starka allianser är en smart strategi. I stället för att som Åkesson inte ens klara av att välja mellan den ryske presidenten Putin och den franske presidenten Macron, ett val mellan en närmast maffiastyrd stat och en demokratisk republik, går det utmärkt att bejaka gemenskap där man ger och tar för att få till något större som gynnar fler. Inifrån går det att effektivisera byråkrati, förändra gemensamt fattade beslut och visa på nya möjligheter, men det går inte att reparera ett EU som slagits i spillror. SD må drömma om att sätta Sverige i ensam eka på öppet hav, men det vore en blåsning av historiska mått.
Förhoppningsvis var Agenda-debatten också en injektion av framtidstro, inte minst för de moderata valarbetarna. Kanske spelar detta också in på marginalen för de väljare som tvekar mellan SD, M och KD, men som söker statsmannaskap mer än allmänt gnäll. Carl Bildt må vara den mest erfarne av Moderaternas ledande företrädare, men den som såg duellen i SVT i fredags kväll så råder det ingen tvekan om att Moderatledaren Ulf Kristersson har större potential att omfamna statsmannarollen än vad sittande statsminister någonsin lär mäkta med.