Farväl till tv-avgiften, hej till tv-skatten! I dag onsdag väntas riksdagen inte bara rösta nej till Moderatledaren Ulf Kristerssons första försök att bilda regering, utan också säga ja till en ny form av finansiering av public service-utbudet i radio och tv.
Skattefinansieringen är ingen idealisk lösning, men det är ett steg bort från tv-pejling och apparatjakt. Problemet med kombinationen skattefinansiering och automatisk kostnadsuppräkning är att det är få andra verksamheter som ges garanterade pengar, oberoende av prestation och behov. Det är inte pengarna som gör public service.
I Danmark har public service-verksamheterna fått snävare ramar, men även mer detaljerade pekpinnar om vad som ska produceras. Debatten har varit ilsken och högljudd. Att partier som Dansk Folkeparti får för sig att specialbeställa innehåll, det är något som kloka beslutsfattare i regel ska låta bli.
Public service-avgiften är en skatt men den ska också hållas fristående från övriga budgethänsyn. Detta minskar möjligheterna för hårt granskade makthavare att slå tillbaka genom att raskt dra ned på resurserna. Den som följer amerikansk politik ser också riskerna som uppstår med en makthavare som förklarar krig mer eller mindre mot de granskare som inte bejakar maktens ord.
Samtidigt finns i detta nyansskillnader att beakta. Public service är något som medborgarna tvingas att betala för. Det är därför rimligt att de folkvalda sätter fasta ramar för hur public service kan levereras. Exempelvis för att minimera ytorna där skattefinansierad tv och radio hamnar i direkt konkurrens med privatdrivna nyhetsförmedlare på nätet. Branschorganisationen TU – Medier i Sverige vill se tydligare besked om att alla tjänster som public service vill införa måste genomgå strikta konkurrenskontroller.
En mer ingående diskussion om vad som faktiskt utgör de kollektiva nyttorna i public service-utbudet är också nödvändig i förändringsprocessen. Även om den är jobbig. Oberoende nyhetsförmedling i form av tv och radio går att motivera väl med samhällsvärdet av mediers granskande uppdrag, liksom behovet av opartisk och välbalanserad folkbildning i radio och i tv. Däremot är det svårmotiverat att skattemedel går till lättviktiga nöjesprogram, något som lätt går att hitta i allehanda reklamfinansierade kanaler, eller att aktivt konkurrera om sändningsrätter till stora attraktiva evenemang inom idrott.
I förlängningen skulle det kunna ge minskade kostnader totalt och ändå mer resurser till nyhetsförmedling och folkbildning. Den som vill försvara oberoende nyhetsförmedling som medborgarna tvingas att betala för måste se till att oberoende och opartiskhet aldrig tummas på. Den svåra public service-frågan är alltså behovet att ta ett mer ingående grepp om hur kärnan i verksamheten bäst kan vårdas och värnas.