Det spelar förstås roll vilket parti som tar hand om statsministerposten i en ny regering. Det spelar roll hur en regering formas, med vilka och med vilkas stöd efter ett otydligt valresultat. Det är därför vi ser dessa utspel, inbjudningar och återbud till möten över blockgränsen.
När Centerpartiet och Liberalerna var för sig nobbade Socialdemokraternas inviter var det allt annat än oväntat. Inte heller kom det som en skräll att Alliansen dagen efter gemensamt bjöd in Socialdemokraterna till diskussioner om regeringsfrågan. De fyra partierna har i valet gemensamt ökat sitt stöd bland väljarna såväl som i riksdagen. De rödgröna har gått bakåt, om de nu ens ska räknas som en helhet. Det är ju S och MP som sitter kvar i regeringskorridorerna, med V utanför, trots att de därmed är betydligt mindre än Alliansen. Det är en viktig poäng, regeringens två partier är tydligt mindre än Alliansen. Att Vänsterpartiet sedan är stödparti åt S och MP, räcker inte alls för att nå rödgrön majoritet.
När Alliansen bjöd in S till samtal om hur S kan tolerera en Alliansregering med Ulf Kristersson (M) som regeringsbildare, formade det en knepig situation för Stefan Löfven (S). Han som talat så mycket om hur nödvändigt det är att bryta blockpolitiken, fick då välja mellan att göra detta – eller erkänna att bruten blockpolitik bara handlar om att S ska ha kvar statsministerposten. Svaret blev som väntat det sistnämnda. Det är svårt att se hur positionerna ska kunna förändras före den nya riksdagens öppnande.
Valrörelsen är över, men dess anda lever kvar. Det har fulspelats och det har levererats negativa kampanjer som ingen glömmer bara för att valet är över. Politiken har ett mått av sansad långsinthet – och det är rimligt att det är så. Inte ens den mest villiga pragmatikern är redo att ta hur många smällar under bältet som helst och sedan låtsas som om inget har hänt.
Socialdemokraterna lutade sig hårt åt vänster i slutet av valrörelsen, vilket sannolikt kostade både Vänsterpartiet och Miljöpartiet marginalväljare. Det ökade dessutom avståndet till Centerpartiet och Liberalerna. De blocköverskridande sakfrågorna väger därmed lätt när det i frågor som skattetryck, företagande, arbetsmarknad och delvis även vinster i välfärden är större avstånd till C och L än till Moderaterna för Socialdemokraternas del. Därför är det rimligt att riksdagen först sparkar ut Löfven – och regeringsbildandet börjar om från noll. Om det går så långt som till votering.
Det är lätt att bjuda upp till dans, men svårt att dansa när alla vill leda och ingen följa eller ens turas om. Det betyder med all säkerhet att osäkerheten om vilken regering som är möjlig att forma kommer att förbli obesvarad innan den nya riksdagen har röstat bort Löfven som statsminister – alternativt om han är klok nog att avgå själv före voteringen – och den nya talmannen är på plats.