Knappt två veckor har gått sedan Moderaterna fick en ny partiledare och knappt en vecka har passerat sedan partiet hade sin stämma. För ett parti som alltjämt sedan valet 2014 har befunnit sig i någon form av svacka har stämningen de senaste två veckorna varit osedvanligt god.
Alla moderater hyllar allianssamarbetet och man vågar äntligen tala om en ny moderat statsminister igen. Det måste vara skönt för Ulf Kristersson att komma till en så pass väl krattad manege och framstå som den som ska rädda partiet.
Moderaterna hade sedan före valet 2014 rasat i opinionen. Anna Kinberg Batra, som ersatte Fredrik Reinfeldt som partiledare efter valförlusten, gjorde ett tappert försök att räddas det som räddas kunde. Som alltid när en organisation eller ett parti befinner sig i kris är det lättare att peta någon mindre populär än att ta tag i de underliggande problemen.
Till skillnad från när Centerpartiet efter Maud Olofsson tog hjälp av ett omfattande förändringsarbete och lyckades få fram en starkt karismatisk ledare, hade Moderaterna efter Reinfeldt svårt på alla fronter. Ingen i partiet lyckades motivera varför man ska rösta på dem i stället för exempelvis Centerpartiet om man är liberal, eller på Moderaterna i stället för Sverigedemokraterna om man vill vara mycket restriktiv med invandringen. Trots ett idogt arbete för att få Moderaterna på rätt kurs igen så vände aldrig opinionsvindarna för Anna Kinberg Batra.
Frågan är om det nya ledarskapet med Ulf Kristersson är så nytt egentligen. Det så kallade förändringsarbetet ska ju ha pågått alltjämt sedan man förlorade regeringsmakten 2014 . Den politik som nu har fått medialt genomslag är inte precis ny. Mycket har hörts förut.
Enligt den opinionsmätning som kom strax efter att Moderaterna hade avslutat sin stämma så lyfte partiet några procentenheter. Möjligen var detta en liten effekt av Ulf Kristerssons tillträde, men det är alltför tidigt att dra långtgående slutsatser.
Klart är i alla fall att Anna Kinberg Batra under den korta tid hon satt som partiledare krattade manegen för det som ser ut att bli någon annans framgång. Nog för att hon fick kritik för sitt ledarskap och sin kommunikation, men partiet har samtidigt gått igenom en smärtsam process, där fantomsmärtorna efter en förlorad regeringsmakt har varit uppenbara.
Ulf Kristersson är inte den förste nya partiledaren som tar över ett parti i kris, där någon annan bränt sig för att rädda rörelsen. Fenomenet har setts flera gånger tidigare i politiska ledningar.
Även om Nya Moderaterna lyckas undgå magplask under Ulf Kristerssons ledning kvarstår det faktum att Moderaterna inte riktigt verkar kunna bestämma sig om de ska vara de nya, de gamla eller lite av allting-Moderaterna. På det området skulle det behöva krattas betydligt mera.
Elin Larsson