EU-parlamentet antog häromdagen en resolution om att reglerna för djurtransporter inom EU ska skärpas. En av initiativtagarna är Fredrick Federley, EU-parlamentariker för Centerpartiet. Han är inte ensam, stödet för beslutet i parlamentet var tydligt nog.
Det är i första hand en markering riktad direkt till EU-kommissionen. Parlamentets folkvalda anser att det måste till krafttag för att få samtliga medlemsstater att följa, driva igenom och leva upp till de EU-lagar som satts på plats för hur djur ska transporteras.
Parlamentets röst är en markering, inte mer. Det är upp till EU-kommissionen och medlemsstaterna att se till att det inte ses mellan fingrarna för hur djur forslas inom, till och från unionen. Kommissionens intresse har varit svalt, vilket Federley (C) missnöjt konstaterar (AB 14/2).
EU-parlamentet kan alltså inte tvinga kommissionen att bötfälla de stater som har struntat i eller bara bristfälligt omvandlat EU-lagarna till nationell lagstiftning. Inte heller har parlamentet makten att förmå medlemsstaterna att stärka kontrollerna eller att bestraffa brott mot reglerna hårdare.
1,37 miljoner levande djur transporteras varje år inom Europeiska unionen och till länder utanför. Det saknas inte regler, det finns. Men dessa respekteras för dåligt och kontrollerna är för få och ineffektiva. Straffen för att bryta mot regelverket är så pass lindriga att de inte avskräcker från regelbrott.
Så länge kostnaderna för att strunta i regler om hur djur ska behandlas är lägre än att följa regelverket är risken stor att skrupelfria aktörer väljer det förstnämnda. 2016 blev det stor uppmärksamhet över hur djur transporterades över gränsen mellan Bulgarien och Turkiet, på väg till slakt, under förhållanden som inte var ens i närheten vara förenliga med EU-lagen. Avslöjandena föll snabbt i glömska.
Federley lyfter fram ett antal krav på hur unionen bör understryka allvaret. Han vill se en formell granskning av hur EU-kommissionen har brustit i sitt ansvar att få medlemsstaterna att följa lagar och regler. Inför ett förbud, manar han, mot djurtransporter till länder utanför EU som inte kan garantera den lagstadgade djurvälfärd som unionen har. Över tid behöver inte bara transporterna av levande djur bli kortare i hela Europa, utan allt mer övergå till att det är kött och embryon som fraktas de längre sträckorna i stället.
Intresset för hur levande djur behandlas och transporteras är inte lika stort i alla delar av unionen. Några bryr sig, andra inte. Sverige, Nederländerna, Tyskland, Danmark, Finland och Österrike har i olika grad visat intresse för att driva på den här typen av frågor. Drägliga förhållanden för djur som transporteras, tydliga och strikta krav är en viktig signal till medvetna europeiska konsumenter. Men kommissionen har till synes varken hört eller förstått.