Miljöpartiet var i behov av en framgång, pressat av hård kritik för sina flyktingpolitiska svek. Socialdemokraterna drogs med stora interna motsättningar mellan mjuk och hård asylpolitik. Det blev till en migrationspolitisk kompromiss om ensamkommande unga asylsökande, i huvudsak från Afghanistan.
Det är rimligt att dessa unga, som fått vänta på mycket långa handläggningstider och ofta fyllt 18 år under tiden, får en andra chans. Men förslaget verkar ha snickrats ihop i all hast. Luddigheten är större än tydligheten.
Såväl Vänsterpartiet som Centerpartiet ska ”lyssna” på vad regeringen har säga. Liberalerna och Kristdemokraterna lär också vara med till en början. Det är detaljerna som spelar roll. Åtminstone för de partier som inte förespråkar fri invandring handlar detta om att ta ansvar för unga asylsökande, samtidigt som man värnar de principer som måste styra reglerad invandring.
Regeringspartierna verkar alltså vara eniga om någon form av förlängning av den så kallade gymnasielagen för de ungdomar som väntat ormligt länge på asylbeslut. Skrivningarna från regeringen framstår som medvetet vaga. Detta förstärktes av att inga ansvariga för kompromissen – två MP-språkrör och två S-ministrar – kunde specificera hur många personer som berördes av den tänkta förändringen.
Den svenska migrationspolitiken lämnar som synes mycket att önska. Det främsta problemet är att asylpolitiken har använts som redskap för att söka opinionsbekräftelse hellre än att forma en principfast, rättssäker process. Måndagens utspel från regeringen är tyvärr inget undantag, även om frågan behövde hanteras i någon form.
Att utsätta unga människor för onödigt långa väntetider i ovisshet är verkligen inhumant. Inte minst när en osäkerhet i beslutsprocesser och ibland till synes godtyckliga bedömningar verkar avgöra enskilda fall. Lägg därtill allt från tolkproblem och ointresserade juridiska företrädare till överbelastade handläggare. Det går alltså att argumentera väl för undantag och en andra chans.
Samtidigt är det oerhört märkligt att acceptera ålder utifrån den asylsökandes eget påstående, lika lite som en medicinsk åldersbedömning med hög osäkerhetsgrad är en kassaskåpssäker ordning. I detta ligger de riktigt svåra utmaningarna, som inte ger stora, snabba rubriker.
Asylprocessen måste sträva efter ett rättssäkert ja och ett lika rättssäkert nej. Kraven ska mycket höga, inte minst på beslut om avvisning. Så länge vi reglerar invandringen är det migrationspolitikens kärna. Den regering som gör undantag för särskilda grupper måste dessutom vara beredd att ta ansvar för samtliga följdkostnader över tid, som boende, utbildning och olika sociala insatser. Annars är det en springnota till kommunerna.
Invänta därför ett färdigt regeringsförslag innan långtgående slutsatser dras om vad det kan åstadkomma eller vem som har räddat vad. Luddiga löften kan precis som omständlig och utdragen byråkrati skapa mycket onödigt lidande.