Göran Persson, som var socialdemokratisk statsminister mellan 1996 och 2006, torgförde gärna tesen att det är lätt att bli vald, men betydligt svårare att bli återvald och att själv bestämma tiden för sin egen avgång. Hans partikamrat, Stefan Löfven (S) har inte varit någon stor statsminister, men han kommer snart att vara återvald. Det är en bedrift.
Löfven är försvagad parlamentariskt och kringskuren politiskt. Till stora delar måste han föra en liberal reformpolitik. Men rollen som maktbärande parti har Löfven nu försvarat. Överenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna säkrade budgetordningen. När Vänsterpartiet igår lovade att släppa fram Löfven-regeringen var Vänsterpartiets roll som vågmästare över.
I alla frågor som påverkas av budgeten – vilket är lejonparten av regeringens maktutövande – kommer Centerpartiet och Liberalerna framöver att avgöra om annat än överenskommelsens innehåll får plats. Det ska inte spela någon roll vad Löfven har lovat vänsterledaren bakom stängda dörrar. Skrivningen om att inte låta V få inverkan på regeringspolitiken bör C och L ta ordagrant.
Sjöstedt lovade i sin tur att väcka misstroende om regeringen lägger fram liberala förslag inom bostadspolitiken eller arbetsrätten. Dessa förslag kommer att läggas fram. Annars bryter regeringen mot överenskommelsen. Då lär det raskt bli kö av partier till en misstroendeförklaring.
För att Sjöstedt ska kunna fälla regeringen måste V få stöd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Inget av dessa partier lär ha svårt att fälla regeringen, men som KD-ledaren Ebba Busch Thor sade: ”Exakt under vilka omständigheter får vi återkomma till” (TT 16/1). Det är så klart mindre intressant att fälla en regering när den lägger förslag som ligger i linje med vad M och KD vill.
Så länge S och MP-regeringen lojalt följer överenskommelsen med Annie Lööfs och Jan Björklunds partier kommer budgetprocesserna att vara hanterbara för Löfvens vidkommande. En del liberala reformer kanske till och med S kan glädjas över, för att de rustar Sverige bättre för morgondagen.
Likväl måste följande också konstateras: Att Sveriges statsminister heter Stefan Löfven också efter 2018 års val är ett stort misslyckande för de fyra Allianspartierna. Det är och förblir ett problem för liberalt sinnade partier och väljare så länge det är ett S-märkt styre i Rosenbad.
Centerpartiets tradition av pragmatism gör att drivkraften att lösa politiska låsningar är stark, även om det cementerar någon annans maktinnehav och kan bli dyrköpt för egen del. Liberalerna sätter sin framtid på spel genom att stödja Löfven, riksdagsspärren är inte långt borta. Och Moderaterna misslyckades med att etablera och/eller kommunicera tillräckligt starka garantier för att Centerpartiet eller Liberalerna skulle hålla fast vid en moderat statsminister, när Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarroll i tunga och avgörande voteringar.