Fram till 1989 hade sydafrikanen Trevor Field inte haft några tankar på att förbättra världen. Det förändrades när han träffade vatteningenjören Ronnie Stuiver på en jordbruksmässa. Stuiver demonstrerade en vattenpump som Field tyckte var genial; den fungerade nämligen också som en handdriven karusell. Barn kunde därför leka på karusellen medan de pumpade upp vatten till en förvaringstank. Så föddes idén till PlayPump, ett initiativ som hyllades av personer som Bill Clinton och rapparen Jay-Z. 2009 hade 1 800 PlayPumps installerats i Sydafrika, Moçambique, Swaziland och Zambia.
Det fanns bara ett problem: pumparna var oerhört ineffektiva. En journalist uppskattade att karusellen behövde snurra 27 timmar per dygn för att tillfredsställa en genomsnittlig bys vattenbehov. Men idén lät så lovande att ingen hade tänkt på sådana praktiska detaljer.
Jämför detta med ett initiativ av två forskare som var intresserade av att förbättra kenyanska barns skolresultat. Först testade de uppenbara metoder som att införskaffa fler läroböcker och minska klasstorlekarna, men det påverkade inte resultaten märkbart.
Det var inte förrän forskarna prövade att avmaska barn som de såg en tydlig effekt. Maskinfektioner är vanliga i tropiska länder, och de billiga behandlingarna minskade elevers frånvaro med i snitt två veckor per år. Insatserna fick även mer långvariga effekter: tio år senare hade de som fått avmaskning 20 procent högre inkomster än de som inte hade fått det. I dag har projektet Deworm the World Initiative erbjudit över 40 miljoner avmaskningsbehandlingar.
Dessa exempel verkar kanske inte relevanta för svenska förhållanden. Men det finns lärdomar att dra, även för oss svenskar, särskilt med tanke på våra högt ställda ambitioner för bistånds- och klimatpolitiken. I år är det 50 år sedan riksdagen antog målet att en procent av Sveriges bruttonationalinkomst (BNI) ska gå till bistånd. Även den svenska klimatpolitiken präglas av idén att “mer är bättre”. Inför valet lyfte Miljöpartiet till exempel att anslagen till miljöpolitik i statsbudgeten hade mer än fördubblats under den senaste mandatperioden.
Problemet är att mer inte alltid är bättre. Personal på biståndsmyndigheten Sida har vittnat om, i en intern rapport från 2003, att det är en sådan press att ”få iväg pengarna” att det sker på bekostnad av ordentliga korruptions- och kvalitetsgranskningar. Vad gäller klimatpolitiken var Miljöpartiet inte lika tydligt med att Sveriges utsläpp faktiskt ökade den föregående mandatperioden.
Lärdomen från PlayPump och Deworm the World Initiative är att det inte räcker med goda avsikter för att göra gott. Även för goda ändamål som bistånds- och klimatpolitik har vi begränsade resurser, och därför behöver beslutsfattare ställa grundläggande ekonomiska frågor om var pengarna egentligen gör störst nytta.
Emanuel Örtengren