I en läsvärd artikel i DN Kultur (21/10) skriver Greta Thunfjell under rubriken ”Huskvinnans återkomst”. Hon lanserar en tankelek om hur "konservativa" värden om skillnader mellan könen i dag bär på en lockelse för en yngre generation, ett slags sökande efter det ”typiskt kvinnliga”.
Bli nu inte alltför förfärad. Att leka med tanken på någon form av hemmafruliv invävt i det folkhemska landet Idyllien är tillåtet. Motreaktioner mot teser om könskrig och att könsroller är ett gyttjebad i ondska, är allt annat än oväntade. All förändring behöver möta kritik och bära på en förmåga till nyanser mellan enskildheter och helheter.
Precis som med så mycket annat ideologiskt laddat tankegods som blickar längtansfullt bakåt, är det skillnad på tankelekar och faktiska förhållanden. Det finns goda anledningar till att jämställdheten och feminismen utgör en positiv samhällsförändrande kraft. Ojämställdheten var och är socialt skadlig.
Även om det på ett individuellt plan förstås kan finnas ömsesidig respekt i en ojämställd relation, är det en helt annan sak om de bärande sociala normerna kräver underkastelse i form av ett liv fjättrad till hemmet. Det råder tyvärr ingen brist på exempel i vår tid, där det ojämställda göder kvinnoförtryck, ger makt åt moralpoliser och uppviglar till hedersbrott. Det ger hemmiljöer där andras syn på hur könstillhörigheten begränsar rätten till individuella friheter, är ett praktiskt och hårdhänt allvar. Thunfjell beskriver också just den huskvinna som är ”fjättrad vid sitt hus, sin familj, sin heder” och tillägger: ”Det är förstås inte sådan jag vill vara, och jag kan välja precis hur jag vill vara, jag kan välja att vara allting.”
Där friheten har besegrat förtryckande värderingar uppstår en möjlighetens paradox; att idylliskt kunna förstärka exempelvis olikheter mellan kvinnor och män, något som också lätt görs till delar av en destruktiv ojämställdhet. Att spela undergiven traditionalist är en sak, men om den leken blir vardagligt allvar är det något annat. Ett liv utan egen inkomst, beroende av någon annans ekonomi, karriär och generositet, är allt annat än frigörande. Det är den bur som generationer av utvecklings-, rättighets- och frihetsbejakande krafter stegvis har brutit upp.
Finns det då något befriande i att "tillåta sig själv att vara en dålig feminist"? Tja, hellre en dålig feminist än ingen alls.
Likvärdiga förutsättningar och möjligheter att bilda och utbilda sig, göra karriär, finna och forma kärleksrelationer och bilda familj, är en central del i det jämställda moderna samhället som sådant. Hur dess vardag formas kommer att påverkas av varje ny generation. Ofta är det en generation som ägnar tid och kraft åt uppror mot den föregåendes hjärtefrågor. Och en utveckling som möter tuggmotstånd kan utmanas i detaljer och nyanser, men också formas till något starkare. Våra jämställdhetsideal står pall för mer än vi anar.