Sommarens bränder kan tyckas vara ett minne blott i februarivinterns kyla, men vi gör rätt i att ta höjd inför den annalkande framtiden. Nästa sommar lurar runt hörnet och enligt regeringens utredare är Sverige inte är tillräckligt rustat inför kommande skogsbränder. Tvärtom har det civila försvaret brustit oroväckande på flera punkter.
I veckan presenterade Jan-Åke Björklund, regeringsutredare av skogsbränderna, sitt slutbetänkande om hanteringen av sommarens skogsbränder. Bränderna var större än skogsbranden i Västmanland 2014, vilket fått flera tyckare att fråga sig hur det kunde bli värre när samma situation uppstod fyra år senare. Problemen i den civila krishanteringen är emellertid inget nytt fenomen, något som blev tydligt efter Västmanlandbranden. Den politiska handlingskraften har tyvärr varit svag.
Kort och gott vill utredaren sätta fyr på de brister som satte krokben för sommarens räddnings- och släckningsarbete. Först och främst saknades en kommunal förmåga för snabba uppstarter av släckningsarbetet. På vissa håll avslutades släckningsarbetet för fort, vilket ledde till att skogen började brinna igen när räddningstjänsten lämnat platsen. De kommunala beredskapsplanerna hade inte räknat med att så omfattande bränder kunde uppstå i närområdet.
Bristen på fullödiga förberedelser tar tid från det nödvändiga släckningsarbetet, eftersom organisationen runt omkring måste byggas upp på nytt vid varje ny gränsöverskridande katastrof. Kommuner, länsstyrelser och myndigheter tvingas samverka och etablera nya samförstånd och överenskommelser om hur arbetet ska gå till. Släckningsarbetet hade gått fortare om större förberedelser hade funnits på plats tidigare, framförallt saknades någon som kunde peka med hela handen.
Därför föreslår utredningen tydligare direktiv och befogenheter till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. När olika bränder ska släckas i flera kommuner och län krävs en helhetssyn på läget. När krisen väl är ett faktum är det desto svårare för lokala aktörer att se bortom förutsättningarna i sitt eget geografiska område. En slutsats från tidigare kriser har varit bristen på nationell samordning, vilket naturligtvis har hamnat på MSB:s bord, trots att myndigheten inte har haft ett sådant ansvar. Därför är det rimligt att MSB nu föreslås få större befogenheter för att kunna ha den nödvändiga handlingskraften i kritiska skeden.
Det är i skogsbrändernas aska som resurser och medel bör skjutas till för att förebygga och trygga Sverige mot framtida bränder. Skogsägare som gles- och landsbygdsbor ska kunna känna sig trygga att inte behöva utsättas för fler massbränder av den katastrofala skala som härjade i somras. Det civila försvaret måste göras om och fler resurser måste skjutas till. Den politiska gnistan måste helt enkelt finnas där – innan det krisar på nytt.