På tisdagsförmiddagen röstade Centerpartiet och Liberalerna nej till en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. Trots att både C och L gjort precis vad de sagt innan valet har kritiken från höger varit stor. Inte minst på sociala medier där både riksdagsledamöter och ledarskribenter öst tillmälen över sina allianskollegor. Även om centerpartister och liberaler haft en trevligare ton tillbaka så har även deras irritation varit påtaglig.
När mycket står på spel är det lätt att fokusera på flisan i sin broders öga, men sanningen är att alla partier orienterar utifrån sina egna förutsättningar. I det här fallet vilka vallöften, väljare och partimedlemmar man har. Enligt både Aftonbladet/Inizio och Sifo/SvDs mätningar så är det bara en tredjedel av Centerpartiets väljare som anser att partiet borde rösta ja till en M+KD-regering. Även synen på samarbete med SD i sakfrågor där man är överens skiljer sig stort. Drygt 20 procent av Centerpartiets väljare tycker det är acceptabelt. Motsvarande siffra för Moderaterna är 70 procent.
Det är ur detta perspektiv som onsdagens omröstning borde ses. För Moderaterna, ett parti som i stor utsträckning definierar sig som Socialdemokraternas motpol, är det helt otänkbart att inte försöka bilda en borgerlig regering. På samma sätt kan inte Centerpartiet utan vidare släppa fram en liten konservativ regering som förlitar sig på Sverigedemokraterna.
Gårdagens största hyckleri kom dock från Socialdemokraternas gruppledare Anders Ygeman. I sitt anförande innan omröstningen kallade han förslaget för ”en borgerlig regering som i alla situationer kommer vara beroende av Sverigedemokraterna” och uppmanade i stället till blocköverskridande samarbete. Men den enda anledningen till att en borgerlig regering i någon utformning skulle behöva stöd från Sverigedemokraterna är att S vägrar samarbeta över blockgränsen. Om intresset faktiskt var att hindra SD från inflytande så borde Socialdemokraterna välkomna Alliansens inviter, i stället för att stänga alla dörrar och sen spela upprörda över att de själva har gett Sverigedemokraterna en vågmästarroll.
Vad som händer härnäst är när detta skrivs inte klart. En rimlig gissning är att Stefan Löfven är näst ut att prova sitt stöd i riksdagen, men att frågan kommer komma tillbaka till Ulf Kristersson åtminstone en gång till. Om Socialdemokraterna fortsätter insistera på att inte samarbeta med någon, så länge utgångspunkten inte är att Stefan Löfven ska vara statsminister, så borde den minst dåliga lösningen från ett borgerligt perspektiv vara att försöka med en ren moderatregering som söker breda samarbeten över blockgränsen tillsammans med resterande allianspartier.
Stefan Löfven efterfrågade på valnatten en ”blockpolitikens begravning”. Det är svårt att inte ge honom delvis rätt. Blockpolitik fyller ingen funktion när inget av blocken är nära egen majoritet. Inget säger dock att den naturliga mittpunkten i ett lite mer blocklöst politiskt landskap är ett vänsterparti som samlar drygt en av fyra väljare.
Isak Trygg Kupersmidt