Stefan Löfven, Socialdemokraterna och Miljöpartiet röstades ned av riksdagen som möjlig regeringsbildare. Ingen var förvånad.
Utrymmet över mitten är stängt. Tills vidare. Antingen måste Socialdemokraterna komma med ett erbjudande som Centerpartiet inte kan motstå, eller så behöver Moderaterna och Ulf Kristersson visa på en väg framåt – ett förhållningssätt som hanterar både politiken och gränsdragningen mot Sverigedemokraterna - som Centerpartiet kan leva med.
Liberalerna inte det parti som avgör regeringsbildningen. I frågan om blocköverskridande regering hänger det på C. Det tål att noteras från riksdagsvoteringen att Liberalerna och Centerpartiet nu skiljer sig åt i synen på just den frågan. Liberalerna, eller åtminstone partiledaren Jan Björklund, lät tillfreds med det sakpolitiska underlaget från samtalen med S och MP, det som Centerpartiets Annie Lööf förkastade. Liberalerna har inte problem med det som Centerpartiet vägrar gå med på. Små- och egenföretagandets villkor – arbetsrätt och företagandebeskattning – och inte minst landsbygds- och äganderättsfrågor som berör jord, skog och strandskydd är inte Björklunds hjärtefrågor. Han fokuserar på skolan, slopad värnskatt och... ja, kanske något mer.
Likväl röstade L nej till Löfven. Björklund åker snålskjuts bakom Lööf. Liberalernas partiledare kan tillåta sig vara optimistisk om en mittenuppgörelse men samtidigt säga nej och skylla på Lööf. Trots att de starkaste nej-markeringarna under förhandlingstiden faktiskt kom inifrån Liberalerna. Mats Persson, Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson, fronderade öppet mot tanken på att låta S-ledaren Stefan Löfven tillträda med Liberalernas gillande (SVT 28/11).
Något motsvarande har inte alls hörts från C-leden. Även om Lööfs nej till Löfven inte var enhälligt i partiledning och riksdagsgrupp, så har det inte blivit någon motreaktion mot att S fick nobben. Vågmästaren har satt upp sina krav. Vill varken S eller M betala detta, då får de hantera regeringsfrågan på annat sätt – med andra.
Slitningarna inom L och Perssons skarpa markeringar har en förklaring. Jan Björklunds tid som partiledare går mot sitt slut. Partiets väljarkår finns främst i borgerliga och icke-socialistiska miljöer i stora städer. En underkastelse för mer S-politik lär leda till väljarförluster som allvarligt sargar ett L som kämpar på strax över riksdagsspärren. Liberalernas partiråd kan mycket väl rösta med Persson, mot Björklunds S-optimism.
Det här är också en problematik för Centerpartiet och Annie Lööf, om än inte fullt så dramatisk. Många nyvunna C-väljare finns i större städer och kan beskrivas som allmänborgerliga, ofta tidigare Reinfeldt-moderater. Varken SD eller vänsterpolitik ligger på pluslistan. Däremot lär motståndet mot UIf Kristersson (M) som statsminister vara begränsat. Ett kliv över mitten däremot, utan ett uppenbart liberalt regeringsprogram men med en socialdemokratisk statsminister, det skulle stå både C och L dyrt.