I essän ”Politik och det engelska språket” beskrev George Orwell hur slappt tänkande och ogenomtänkt språkanvändning förstärker varandra: “[Språket] är på väg att förfulas och förfelas på grund av att vi tänker dumt, men vårt språks slarvighet gör det enklare för oss att äga dumma tankar.” Orwell utvecklade den idén i romanen “1984”, där ett särskilt språk – nyspråk – skapats för att ta bort engelskans nyanser och på så sätt minska individens tankeutrymme.
Trots att Sverige är långt ifrån orwellianskt i de flesta avseenden har också vi ett torftigt språk för att förmedla politiska argument. Det märks när företrädare för de etablerade partierna och andra offentliga personer försöker sätta etiketter på Sverigedemokraterna hellre än att bemöta dem i sak. Stefan Löfven (S) har till exempel repeterat frasen “Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter” som vore det ett magiskt mantra. Beteckningen “fascister” har också klistrats på SD med jämna mellanrum, nu senast av den gamle Volvochefen PG Gyllenhammar. Detta trots att partiet enligt statsvetare som Andreas Johansson Heinö, som forskat om populistiska partier, snarare bör beskrivas som nationalistiskt och antiliberalt.
Visst har Sverigedemokraterna en nazistisk historia, och retoriken från företrädare som Mattias Karlsson bär stundtals högerextrema drag (“segra eller dö”). Att påpeka det eller att använda slentrianmässiga beskrivningar av partiet räcker dock inte om man vill vinna debatter mot SD. Efter PG Gyllenhammars uttalande svarade SD:s integrationspolitiska talesperson Henrik Vinge: “Det är väl det han säger när argumenten tar slut.” Vinge har en poäng: argumenten mot SD måste bestå av mer än bara tillmälen.
En som visat hur det kan gå till är Carl Bildt, som med saklig skärpa gjorde ner Jimmie Åkesson i en debatt om EU i SVT:s Agenda. Det behövdes inga indignerade anklagelser för att visa att Jimmie Åkessons argumentation inte höll. På samma sätt blev det tydligt i den efterföljande utfrågningen att SD:s “skattesänkningar” på 30 miljarder kronor genom att kapa nyanländas etableringsersättning är ett luftslott: kostnaden för de nyanlända lämpas nämligen över på kommunerna som får betala försörjningsstöd i stället.
Historiska paralleller och beteckningar bör användas med försiktighet. Strider med SD bör tas med större precision och främst på sakpolitikens planhalva. Trots SD:s valframgångar och vågmästarroll är det fortfarande ett parti med oseriös politik som är mer ogillat än gillat bland väljare. SD är det enda riksdagsparti som inte får intäkter och utgifter i sin egen budgetmotion att gå ihop, och en undersökning från Aftonbladet/Inizio i våras visade att SD är det klart mest impopulära partiet i rikspolitiken. Tillmälen får dem bara att verka starkare än vad de faktiskt är. Såga deras politik istället och visa att kejsaren är naken.
Emanuel Örtengren