Sveriges offentliga sektor är en av världens största sett till befolkningsmängd. Stat, landsting och kommuner sköter stora delar av samhällsfunktionerna som bidrar till att vardagen fortgår. Dessa funktioner får samhället att fungera med allt från infrastruktur till rättsväsende och försvar. Det är sådant som medborgarna gladeligen slipper hantera på egen hand. Det osynliga samhällskontraktet baseras på idén att staten tar hand om dylika uppgifter i utbyte mot skatteintäkter.
I dag har den offentliga verksamheten däremot kontroll över mycket som egentligen inte är direkt nödvändigt för samhällets fortlevnad. En sådan fråga är bygglov. Om vi tittar närmare på det skiljer sig handläggningstiden från veckor till månader beroende på vilken kommun man bor i.
Ett exempel är privatperson som ansökte om bygglov utanför Örebro, men fick avslag. Grannen, som bodde 50 meter bort, fick däremot godkänt för ett liknande projekt. Den ursprungliga ansökan drogs till slut tillbaka, då återremissen drog ut på tiden alltför mycket. Det tänkta husets placering flyttades, men beskedet dröjde ytterligare eftersom kommunen hade börjat arbeta med en översiktsplan. Handläggaren väntade därmed på översiktsplanen innan bygglov kunde ges. P4 Örebro frågade den kommunansvarige om ett bygglov på samma område hade getts i dag, vilket det mycket väl hade, dessutom mycket snabbare (P4 Örebro, 24/4-15).
Varför ska det vara så omständligt och så svårförutsägbart? Svaret kan ligga i att den offentliga sektorn helt enkelt är för stor. Inom ledningsvetenskaplig forskning finns begreppet ”kontrollspannsproblemet”. Med detta menas att en ensam ledare omöjligt kan ha kontroll över en hel verksamhet som spänner över flera olika enheter. En chef kan leda sin grupp, men om gruppen växer blir det genast mer svårhanterligt att som ensam ledare att ha full kontroll. Lösningen blir en mer hierarkisk organisation, med underchefer och fler ledningsnivåer. I stället för att en chef styr allt delas arbetet upp mellan underchefer och deras kollegor.
På så vis uppnås kontroll i en verksamhet som inte ensamt kan styras av en chef. Nackdelen är att beslut ofta tar lång tid. Förfrågningar måste färdas upp och ner i organisationen innan beslut kan tas.
Många av våra offentliga verksamheter är uppbyggda på dessa principer. Det som var tänkt att göras enkelt, blir mångfaldigt svårare till följd av stelbenta strukturer. Det ger varken kostnadseffektivitet eller medborgarnytta. Ledningsvetenskapen har ingen given lösning på hur sådan stelbenthet ska minskas i hierarkiska organisationer utan att kontrollen går förlorad.
Därför bör vi ideligen också fråga oss om det offentliga verkligen behöver den och den kontrollen på olika områden. Inom mindre samhällsviktiga ansvarsområden skulle mer makt helt enkelt kunna bli kvar hos individerna.
Linnea Hylén