Det är höst. Löven skiftar färg och äppelträden dignar av frukt, men allt är inte moget, inte ens de lågt hängande frukterna. Ibland är det smart att vänta hellre än att bita i surkarten.
Liknelsen ovan handlar förstås om regeringsbildande, om Alliansen och Ulf Kristerssons försök att bilda en regering som tolereras av riksdagen. Utgångsläget var bistert och helgens flöde av presskonferenser visade att Kristersson tyckte sig ha nått vägs ände. Men såväl Centerpartiets Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund ansåg att det fanns mer att pröva för att se till att en tillträdande regering kunde släppas fram.
Här finns en uppenbar skillnad inom Alliansen. C och L är mer angelägna att nå någon form av acceptans på andra sidan blockgränsen, Moderaterna och Kristdemokraterna vill hellre köra på utan sådan förankring. I bakgrunden finns det faktum att C och L vill att en ny regering inte behöver ta stöd av riksdagens ytterligheter, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.
Men inte ens när Ulf Kristersson försökte att lyfta ett förslag som gav SD möjlighet att släppa fram hans regering, en ensam Moderatregering, valde SD inte något annat än att säga stopp. Det här har tappats bort i helgens mer än mustiga debatter om vem som tycker vad inom Alliansen.
Kristerssons regering där Moderaterna går fram själva är något annat än en Alliansregering, men detta öppnade i nuläget ingen dörr in till Rosenbad. Att Centerpartiet och Liberalerna valde att säga nej var ett bekräftande av läget, ingen vindkantring. Moderaterna chansade på solokortet för tidigt. Vi kan mycket väl hamna där ändå, men tiden är inte mogen.
Det här handlar inte bara om att C och L vill säkra en armlängds avstånd till SD. Det handlar lika mycket om att M och KD inte vill ha ett villkorat stöd från andra sidan blockgränsen.
Ulf Kristersson hade skarpt kunnat pröva stödet för en Alliansregering i riksdagen, men han valde att låta bli. Det hade gett svart på vitt vilka krafter som faktiskt säger nej när det gäller. I stället sade Moderatledaren pass och talmannen har fått beskedet att Kristersson i nuläget, notera detta, inte kan gå vidare med det han har på bordet.
Den som tror att detta gör att det nu har upptäckts dignande grenverk med röda praktfrukter på andra sidan blockgränsen, ser i syne. Regeringsmaterialet där är lika ihåligt som efter valet. Varken Liberalerna eller Centerpartiet är intresserade – även om det finns andra krafter som tycker att det vore finemang om de liberala övergav Alliansen.
Den som härnäst får sätta tänderna i några riktigt sura kart lär bli den nyligen sparkade statsministern Stefan Löfven (S). De rödgröna är för svaga.
Ska Allianspolitiken bli till nytta för Sverige kan det inte bildas en regering ledd av Socialdemokraterna. Därefter bör det alltså bli Kristerssons tur igen. Den som väntar på ett mer moget regeringsalternativ får vänta en bit in i november.