Inför helgen kom beskedet att Moderatledaren Ulf Kristersson vill pröva två regeringsalternativ. Ett där Alliansens partier ingår och ett som utgår från en regering med bara Moderaterna, där möjligen fler partier kan ingå om de vill. Han kallar det sistnämnda för 3-2-1-regeringen. Socialdemokraterna säger nej till att släppa igenom någon av dessa.
Detta sätter spelplanen. Om Kristersson är mån om att värna Allians-sammanhållningen är det en regering med fyra partier eller ett parti som är gångbar. Att försöka med något däremellan skapar mer bekymmer för Allianssammanhållningen än det ger vinster i form av regeringskraft.
Om bara KD går med, får de gröna liberala värdena en svagare ställning. Om det blir med C och L så får det konservativa ge vika. Därför vill Moderaterna nog helst bilda regering själva – i samförstånd med Alliansvännerna. Inget hindrar då att det även ges utrymme för de andra tre partiernas sakkunniga inom regeringskansliet. Det vore snarare ett grundläggande bevis på förtroende och gemenskap.
I början av nästa vecka vill M-ledaren att Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet svarar. Mellan raderna säger Kristersson att han skulle kunna få igenom antingen fyran eller ettan, med störst sannolikhet för det sistnämnda.
Varför då ut och vifta om regeringar med trekvarts- eller halvallianser? Jo, nedräkningsalternativet 3-2-1 ger Kristdemokraterna en chans att själva välja att kliva åt sidan tillsammans med de två liberala Allianspartierna. En för alla och alla för en allians.
Det räcker inte med att kunna bilda en regering, det gäller att få stöd för sin budget. Det blir Kristerssons problem att forma en Allianspolitik som får fler röster än motståndarnas i riksdagen.
Om de rödgröna lägger en gemensam budget blir Sverigedemokraterna tungan på vågen. Utifrån detta så ska Centerpartiets och Liberalernas skepsis mot en fyrpartiregering som inte tolerans på andra sidan blockgränsen ses. Kristerssons missnöje kanaliseras i en formulering om att detta vore att ”ge S vetorätt mot Alliansen”.
Han tänker sig samtidigt att SD ska tolerera hans styre. Det kräver viss akrobatik, om Alliansen inte ska spricka.
Att släppa fram Moderaterna ensamma gör att utrymmet för att påverka regeringsarbetet blir något mindre för de övriga. Å andra sidan finns det inte något krav på att vara obrottsligt lojal. Detta är en säkerhetsventil, eftersom Moderaterna och Kristdemokraterna har en lägre tröskel för att möta Sverigedemokraterna än vad Centerpartiet och Liberalerna har. Och läget för C och L att bilda en liten mittenregering är i nuläget för dåligt.
Kvar blir följande: Ulf Kristersson (M) är en bättre statsministerkandidat än vad Stefan Löfven (S) är. Moderat politik är att föredra framför socialdemokratisk – så länge det är en Moderatregering som för Alliansens fana. Om det är en Moderatregering som förhandlar och kohandlar med SD, då är Alliansen inte längre gångbar.