En ledare utan motgångar är ett oskrivet kort. Ett ledarskap som härdas och klarar motgången står starkare. Annie Lööfs bok Sanningens ögonblick (Ekerlids) ger Centerledarens vägval konturer och några mer personligt detaljerade inblickar.
Reaktionerna när en känd politiker berättar mer personliga saker är ofta förutsägbara. Någon är upprörd över att politikern berättar för mycket, någon annan över att politikern berättar för lite. Fast, det är naivt att tro att en känd och ytterst påpassad politiker mitt i karriären skulle berätta något mer av det personliga än sådant som är relevant för den tid som råder – eller bär på ett syfte. Helheten får alltid vänta till memoarerna, på många sätt bör den också det. Då kommer de mer överraskande avslöjandena, erkännandena och mer hämndlystna markeringarna.
När Annie Lööf, mitt i karriären, lättar på förlåten till mer privata sidor av sitt liv är det en partiledare som bjuder på kaffe på verandan. Det är inte fritt inträde till köket.
Den som vill förstå mer av turerna kring när Lööf valde att kandidera till partiledare får en god inblick i Lööfs egna tankegångar. Den som vill veta mer om beslutet att lämna bröllopsresan och Thailands stränder för att åka hem och röja i en stökig debatt kring ett förslag till idéprogram, får mycket att läsa. De händelser i livet och i politiken som under 2010-talet har format Annie Lööfs syn på ledarskap och framför allt sitt eget, finns där också.
Det blir en kaffestund som bjuder på lite mer än vad vi är vana vid, utan att bli för mycket. Ingen med liberala värderingar behöver springa därifrån upprört skrikande eller ställa sig hulkande vid grinden.
Bilden av och Annie Lööfs krav på sitt uppdrag är av relevans. Hon beskriver en ung ambitiös kvinna från svensk landsbygd, mänsklig och högpresterande. Där finns även tvivel, sorg och bräcklighet, men på sista raden räknas målmedvetenhet och måluppfyllelse.
Det är lätt att relatera till en annan bok, före detta partiledarkandidaten i Liberalerna Birgitta Ohlssons bok om duktiga flickors rätt att skina. Ingen av dem har bjudit hem Jante till kaffet och det är ack så befriande. Ingen överdriven ödmjukhet behövs.
I ett par kapitel blickar Lööf framåt, om landsbygdsutveckling, om jämställdhet och vård, företag och företagande. Annie Lööfs andra riksdagsval som partiledare för Centerpartiet väntar i höst. Ribban ligger högre och kraven likaså – i ett läge som inte framstår som skördetid för liberala värderingar.
Valdebatten lider brist på framtidstro och på utvecklingsoptimism, sådant som ett grönt liberalt parti brukar kunna växa med. Att få utrymme för medmänsklighetsaspekter i debatten kräver en hårdhudad budbärare - kanske mer så än någonsin tidigare. Och gamla vänskaper är inte riktigt desamma som tidigare. Debatt och tonläge är hårt och ofta hänsynslöst. Och listan över nedsättande tillmälen som kastas mot Lööf i sociala medier växer för varje dag. Den härdade ledare som boken vill beskriva är ack så relevant för sin samtid.