Berlinmurens fall satte punkt för det stora ideologiska kriget mellan kapitalism och socialism. Politikens största konfliktlinje försvann över en natt. Diskussionen om marknad kontra välfärd består, men det är få relevanta aktörer som får gehör för socialistiska idéer. Det kalla kriget och dess politiska strid gick förlorad till historien.
Dagens debatter handlar om de typiska områdena: vård, skola och omsorg. Sakpolitiska frågor dominerar det offentliga samtalet, medan den (ekonomiskt) ideologiska debatten är av begränsat intresse. Ändå är det fortfarande många som önskar befästa bilden av höger- och vänsterskalan som den fortsatt mest relevanta. För höger- och vänsterpolitiken är både argument och förklaring till vår rådande blockpolitik. Socialdemokraterna har allt att vinna på att luckra upp höger- och vänstertänkandet, då det i sig ger Alliansen sitt existensberättigande. Den ekonomiska politiken är klistret för hela Alliansprojektet. Vad händer när fokuset skiftar från ekonomi till andra värderingar?
I stora drag är de ekonomiska skillnaderna relativt små mellan Alliansen och de rödgröna (om vi bortser från V). I takt med att partierna rör sig mot mitten bleknar kontrasterna. Alla partier är i grunden överens om det ekonomiska systemets beskaffenhet. De resterande skillnaderna ligger osexigt nog i huruvida skattetrycket ska vara några procentenheter lägre eller högre. Det är knappast något Alliansparti som i dag föreslår en radikalt sänkt skattesats som skulle äventyra välfärdsstatens existens. Tvärtom är partierna tråkigt nog rungande överens om en skattesats som är ”lagom”.
Bör höger- och vänsterskalan vara valets yttersta måttstock? Andra områden debatteras nu mer än någonsin. Nyligen talade statsminister Stefan Löfven om att han inte kan utesluta militär intervention i Sveriges förorter. Moderaterna har presenterat ett smörgåsbord av trygghetsåtgärder som skulle få partiets senaste statsminister Fredrik Reinfeldt att se rött.
Kort och gott vill alla partier, mer eller mindre, satsa på vår trygghet. Notan skickas gärna till våra fri- och rättigheter. De flesta anser det vara berättigat i en samtid fylld av risker. Terrordådet på Drottninggatan ifjol är argument nog. Det är få som inte efterfrågar större säkerhetsåtgärder i vår vardag, men vinsten i upplevd säkerhet förlorar vi i individuella fri- och rättigheter.
En av valets största frågor kommer vara tryggheten. Den stora konfliktlinjen ligger i frågan om säkerhetsbaserade undantag gentemot personlig frihet. På den fronten står S närmare M, än vad M är till C, exempelvis. Även om höger- och vänsterdoktrinen kommer bestå kan vi redan nu förutspå framtida allianser mellan tidigare fiender. Låt oss hålla huvudet kallt och inte ogrundat hoppa in i en frihetsberövande spiral. Det är alltid lättare att ge upp friheter, än att ta tillbaka dem.
Linnea Hylén