Den sittande regeringen har gott om svaga punkter, men att söka en bred försvarspolitisk uppgörelse över blockgränsen är en av dess uppenbara styrkor. Uppgörelsen pryder Peter Hultqvists gärning som försvarsminister. Ett samförstånd om det mest primära, skyddet mot yttre aggression, är en given tillgång för att samhällets motståndskraft mot militära hot och destabiliserande verksamhet ska vara robust över tid.
En lång tid efter Kalla krigets slut var Försvarsmaktens resurser ett sparområde för svenska regeringar. De folkvalda insåg för sent, för saktfärdigt hur snabbt den yttre hotbilden förändrades. Till detta ska sägas Socialdemokraterna och Centerpartiet under många år tog ansvar för att säkra samförstånd över mitten. Den ordningen sargades svårt när regeringen Göran Persson (S) i början av 2000-talet lät samverkan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet avgöra resurstilldelningen – ett stort strategiskt misstag.
Kanske börjar partierna hitta tillbaka till något mer långsiktigt hållbart. Moderaterna har tagit ansvar för att vara med, hellre än att kritisera från sidan. Miljöpartiet har med sin regeringssamverkan övergett pacifismen för realismen. Fyra partier tar ansvar för att säkra ett nytt steg mot bättre försvar, trots inbördes olikheter. I dessa misstroendetider underströks dessutom att det är partierna och inte förhandlingspersonerna som garanterar överenskommelsen.
Uppgörelsen innehåller, till synes, större resurser än vad som rapporterades ligga på förhandlingsbordet tidigare i veckan. Räcker pengarna? Sannolikt inte, inte till allt som behöver göras framöver.
Liberalerna och Kristdemokraterna, de sistnämnda hoppade av samtalen så sent om häromdagen, har i så motto rätt. De ekonomiska tillskotten hamnar ofta något i underkant sett till behov. Delvis för att tvinga fram effektiviseringar men också delvis för att behoven ständigt förändras. Åtminstone sett till det senaste decenniet har det handlat om ökande behov och växande kostnader för Försvarsmaktens del. Putin-Rysslands rustande, dess invasionspolitik i Ukraina och omfattande anfallsinriktade övningar nära de västliga ryska gränserna utgör en tydlig och växande hotbild som inte går att blunda för.
Det är därför värdefullt att försvarsuppgörelsen även innehåller ambitioner att rusta totalförsvaret. Det är inte bara den militära förmågan som måste upp. Den samhälleliga motståndskraften måste uppdateras utifrån nutida hotbilder, risker och cyberkrigföring. Den lokala civila försvarsstrukturen behöver närmast byggas upp på nytt – och behovet av ett stärkt psykologiskt försvar är uppenbart.
Varje överenskommelse är sålunda bara början på nästa. Redan på presskonferensen tog såväl Hans Wallmark (M) som Daniel Bäckström (C) chansen att tala om ytterligare tillskott från 2019 och framåt. Om Alliansen ska kunna bilda regering vill det till att det skapas en samsyn mellan M och C å ena sidan samt KD och L å den andra.