Att inneha försvarsförmåga att hålla gränsen är en självklarhet för många länder. Skyddet av folket och nationens gränser är en statlig kärnuppgift till och med i de mest liberala utopierna. Vad och vem som ska försvaras definierar gränserna för staten. Att införa ett europeiskt försvar inom EU kan ses som ett steg mot överstatlighet. I förra veckan presenterade EU:s utrikeschef Frederica Mogherini att EU:s försvarspolitik har nått en ny milstople: Pesco (Permanent European Structured Cooperation). Är detta ett första steg mot ett EU-försvar? En gäckande tanke i dagens oroliga Europa.
Avtalet är ett militärt samarbete mellan 23 EU-länder som nu ökar integrationen sinsemellan. Det är det största försvarspolitiska projektet i sitt slag sedan Lissabonfördraget 2009. Trots skakningarna av Brexit, ökad nationalism och splittring har Pesco rotts i hamn. I Lissabonfördragets 42:a artikel nämns det att den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken till slut ska bli till ett europeiskt försvar. Förbehållet att alla länder såklart godkänner det, något som är lättare sagt än gjort.
Tidigare har Storbritannien varit en stark kraft emot ökade militära närmanden inom unionen. Andra länder som Danmark, Portugal, Irland och Malta valde av olika anledningar att inte delta i Pesco. Svårigheten att enas är ett återkommande problem för unionen. Försvarsfrågan är gärna något som många länder helst sopar under mattan. Först och främst utgör det en svårighet för EU:s Nato-länder att delta. För det andra väcker närmandet mellan staternas försvarsmakter fler frågor om unionens utformning. Ett yttre försvar kan uppfattas som att unionen blivit mer av en federal stat. Det ställer även frågan om vår formella militära alliansfrihet på sin spets.
Mogherini benämner Pesco som ”ett historiskt tillfälle för det europeiska försvaret”, medan försvarsminister Peter Hultqvist nekar till påståenden om ett EU-försvar eller en gemensam försvarsorganisation (E-kuriren 13/11). Om Pesco kan bli ett fördjupat försvarssamarbete utan militära allianser ligger det helt i regeringens linje. Svensk försvarspolitik bygger på förutsättningslöst samarbete utan krav. Det är en naiv hållning där vi själva är de största förlorarna. Militära allianser ger både rättigheter och skyldigheter, och det är det sistnämnda som skrämmer den rödgröna regeringen. Ett gemensamt europeiskt försvar spänner långt utanför bekvämlighetens zoner. Pescos innebörd är omtvistad, men det är med all säkerhet ett startskott på en ny era.
EU är fortfarande mycket i sin linda, men lider av såväl brittisk tonårsrevolt som politisk växtvärk. De yttre hoten hopar sig och fram växer försvarsbehovet, både in- och utifrån. Samtidigt vänder Donald Trumps USA sig alltmer inåt och lämnar Europa mer åt sig självt. Skadas den transatlantiska länken är föga vunnet. Försvarsfrågan har därmed blivit oundviklig på agendan för Europas ledare.
Linnea Hylén