Det har länge stått klart att Moderaterna och Socialdemokraterna har varit på väg mot någon form av hårdare regler mot tiggeri. Moderaterna har rört sig snabbast, Socialdemokraterna valde i våras en något mjukare väg än ett direkt förbud.
Det går inte att förbjuda fattigdom, men det går att förbjuda uttryck för fattigdom. Moderaternas förslag, en nationell lagstiftning mot tiggeri, får den effekten. Det begränsar hur utsattheten märks i det offentliga rummet. I mötet med tiggaren är de allra flesta av oss mer lyckligt lottade i livet.
Även Sverigedemokraterna vill se ett förbud. Partistrategiskt sett ger tiggerifrågan ett enkelt plakat att vifta med inför de väljare som känner obehag inför det sätt som tiggandet synliggör fattigdom, ofta i anslutning till våra egna vardagshandelsmiljöer. Det är inte svårt att förstå att svenskar kan känna ett visst obehag inför tiggarens öde. Det påminner oss om vår historia. Sverige har sedan länge lagar och myndigheter som ska motverka sådana uttryck och stötta de utsatta. Med medborgare från andra EU-länder är det inte lika enkelt. Notan för utsattheten hör hemma i hemlandet.
Ett förbud mot att be andra om pengar vore även ett stort ingrepp i den individuella friheten, utan att den som far illa faktiskt får det bättre.
Frågan tål dock att fördjupas. Risken för att organiserad brottslighet utnyttjar tiggandet för egen vinning finns. Det har hänt. Tiggare, från främst Rumänien och Bulgarien, riskerar att bli till slavar i något som kan liknas vid ett pyramidspel. Detta måste rättsstaten ha möjligheter att motverka och förhindra. Utsattheten är enorm, vilket också tidigare nationella tiggerisamordnaren Martin Valfridsson har påpekat när han förordat ett förbud.
I somras skärptes i stället regelverket för markägares möjligheter att avhysa olagliga bosättningar. Det var en fullt rimlig åtgärd, som motverkar och beivrar egendomsskador och nedskräpning.
Skadan av att någon tigger är svårare att påvisa. Roten till problemen finns inte i Sverige. Rumänien och Bulgariens ointresse för dessa sina mest utsatta medborgare är bedrövligt. Moderaterna konstaterar också att ett nationellt tiggeriförbud i sig inte hjälper tiggaren. I stället krävs en långtgående överenskommelse på EU-nivå. Den diskriminering, inte minst av romer, som bidrar till utsatthet och fattigdom i de nämnda staterna, behöver om något förbjudas.
Det är där tyngden i det politiska arbetet måste läggas. Polisens resurser ska, om något, vässas för att bekämpa just organiserad brottslighet, mer än gärna de skurkar som utnyttjar andras fattigdom för egen vinning.
Att införa ett nationellt förbud som blir svårt att upprätthålla och tar resurser i anspråk, blir missriktat. Signalerna från riksdagens största partier M och S tyder ändå på att vi rör oss mot en hårdare reglering av tiggeri, antingen nationellt eller via kommunernas möjligheter att använda ordningslagstiftningen.