En nyhet som fått stort genomslag den senaste veckan är den granskning som Sveriges Television gjort i Malmö om kriminella personer som fått boende via socialtjänsten.
Det handlade om ett antal unga personer med en kriminell livsstil dömda för ett antal brott och därmed i det offentligas program för att försöka få dem tillbaka till samhället. När det gäller just unga personer som är tungt kriminellt belastade är det inte ovanligt att de har någon form av drogmissbruk och psykisk diagnos. En sådan person blir ofta tvångsomhändertagen under något av de program som ska verka som helhetslösning när man anser att fängelse inte är det lämpligaste alternativet. Dessa program är ofta komplexa och därför undviker många kommuner att hantera dem själva. I stället upphandlas privata vårdbolag som har detta som en av sina tjänster. I dessa ingår ofta att man placerar personen på någon form av boende, ibland i upphandlade lägenheter med övervakning. Poängen är att ge människor hjälp att bryta sin livsstil. Att bara slänga ut någon från fängelset efter avtjänat straff utan boende och sysselsättning fungerar sällan. Det mål som i sig är värt att kämpa för. Kostnaden för samhället för en människa som lever ett helt liv som yrkeskriminell är så pass hög att det är värt att göra rätt stora investeringar för att undvika det.
I det här fallet har flera unga kriminella placerats via en privat aktör, i en lägenhet som ägts av denna, och ingått i ett program med vård och övervakning. Uppenbarligen har inte denna övervakning fungerat, utan dessa personer har fortsatt sin kriminella livsstil. Fast nu med sponsring av skattepengar för boende, mat och städning. Det är så klart orimligt. Även om det offentliga köper tjänster av privata aktörer måste man hålla kontroll och se till att dessa tjänster fungerar och levereras som det är tänkt. Det vill säga ett program som verkligen försöker få bort en ung person från kriminalitet, inte som låter den fortsätta. Här har man helt enkelt använt skattepengar för att köpa en undermålig tjänst och så får det inte vara. Det förstör förtroendet för välfärden om skötsamma personer tvingas betala skatt för kriminalitet.
Överlag så verkar det på opinionen som att vår kriminalvård tappat perspektivet med förvaring av säkerhetsskäl. Det är mycket riktigt att forskningen visar att fängelse inte fungerar särskilt bra för att rehabilitera någon, men ibland är det inte enbart syftet. Det finns, tyvärr, människor som upprepat kommer skada andra och som inte alltid kan ”botas” från detta. Dessa personer måste ibland hållas inlåsta i perioder för att skydda andra människor från dem och deras aggressioner. Det är också ett viktigt perspektiv som inte får tappas bort. Annars riskerar goda intentioner med att skapa en human kriminalvård att slå tillbaka än hårdare, när hederliga människor får nog av fall som dessa.
Hanna Marie Björklund