Frågan om huruvida Sverige ska ha en nationell livsmedelsstrategi har snurrat i riksdagen i många år. Det påbörjades ett mer omfattande arbete runt 2015, men efter konflikter i riksdagen låg det därefter på is under en lång tid.
Nu när vi skriver början på 2017 blev det dock tillslut klart att regeringen i en uppgörelse med alla allianspartierna samt Vänsterpartiet är överens om de mål som ska ingå i den nationella strategin. Det är lite oklart vad det i sin tur betyder, framförallt att det nu finns några gemensamma frågor man är överens om innan nästa steg tas. De här målsättningarna behöver ju också omsättas något mer konkret utförande.
Varför behöver ett land en nationell livsmedelsstrategi? Livsmedel är inte riktigt som all annan produktion. Alla länder behöver livsmedel för att befolkningen ska överleva. Idag är livsmedel dock inget länder producerar själva, de flesta både importerar och exporterar beroende på klimat och lämplighet. Vi har vant oss vid att kunna få i princip alla livsmedel när som helst under året. Denna lyxiga vardag till trots så finns det en betydligt mer allvarlig verklighet bortom dagens situation. Den säger att livsmedelsproduktion i vårt eget land inte bara handlar om att vi vill kunna köpa allt vi önskar på Ica, utan även om värden som inte kan skötas via import. Öppna landskap och vår egen biologiska mångfald är ett mått som är beroende av vad vi gör här på plats i vårt eget land. Att vi skulle kunna överleva i en svår krigssituation där vi inte längre kan importera mat är en annan viktig fråga.
Därför kan staten inte bara rycka på axlarna åt livsmedelsproduktionen utan måste bevaka den lite extra och säkra att vi har produktion kvar innanför landets gränser som en garanti. Vad en strategi kan göra är att få en samlad politisk bild av frågan att väga in vid andra politiska beslut. Om man exempelvis funderar på nya skatter eller regleringar kan det faktum att sådana skulle skada vår livsmedelsproduktion väga in vid beslut.
Många svenskar bönder hoppas på en livsmedelsstrategi och att den sådan ska förbättra det politiska läget, kanske minska på någon av alla de regleringar som idag påverkar konkurrenskraften negativt. Dock vet vi fortfarande mycket lite om vad strategin kommer ge för konkreta resultat. Det kan också bli en bortglömd mapp i en byrålåda på riksdagen. Ingen vet vad som ytterst kommer bli resultatet av uppgörelsen. För att säkra att Sverige kan försörja sig med en basnivå av livsmedel även i framtiden krävs mer än strategier, mål och pappersprodukter. Det krävs politiska beslut som ger bättre förutsättningar för produktion av mat i Sverige.
Hanna Marie Björklund