Vem vill inte vara ledig? För alla anställda finns den möjligheten redan, i form av betald semester, medan företagaren får betala all sin ledighet själv. Att få ledigt från jobbet till priset av att andra betalar mer i skatt är en annan historia. Det har kallats friår.
Detta har nu fått ny kostym, i en utredning av Miljöpartiets före detta partisekreterare Anders Wallner. Den här gången har reformen putsats upp krav på utvecklingsinsatser, men allt för mycket av det gamla skvalpar kvar.
Det är ingen slump att utredning och förslag landar just inför valrörelsen. Friår eller ”utvecklingsår” är dyrt. Som minst kostar det en miljard och effekterna är tveksamma. Socialdemokraterna är sannolikt så där lagom lyckliga över förslaget, men Miljöpartiet har stora opinionsproblem och vill locka gamla kärnväljare tillbaka.
Det är högst sannolikt att framtiden kräver ett arbetsliv där vi oftare än i dag lär nytt och lär om, kontinuerligt. Men här gäller det att hålla koll på detaljer, ansvar och plånböcker. Smartast är om parterna samsas om hur anställdas yrkes- och kompetensutveckling bäst kan lösas, liksom hur möjligheterna till tjänstledighet kan gynna både anställda och företag. Staten är ingen given kassako för sådant.
När friåret prövades i skarp form var resultaten ungefär så pass negativa som kritikerna hade varnat för. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering noterade 2005 följande: Arbetsinsatsen ökade inte efter ledigheten och sjukfrånvaron gick inte ned. Friåret inverkade däremot negativt på löneutvecklingen och riskerade att leda till tidig pensionering. En något positiv effekt noterades dock för den som var arbetslös och fick ”friårsjobbet”.
Det tankegods som format friåret är en del av det Miljöpartiet som vill att folk ska jobba mindre och leva mer alternativt - med lägre inkomster, till priset av fallande tillväxt och ett svagare näringsliv.
Att andra ska betala folk för att inte jobba är feltänkt. Vi behöver i stället varje arbetad timme, varje uns av tillväxt.
Utvecklingsåret är nu inte lika illa som friåret, men det svarar inte på rätt fråga. Det är alltså inget fel på vare sig studieledigheter eller yrkesutveckling, inte heller pragmatiska lösningar mellan parterna för att öka anställdas utvecklingsmöjligheter. Tjänstledigheter är underskattade. Studielån ska ses som en konstruktiv möjlighet om inte arbetsgivaren kan eller vill bistå. Skattemedel ska nyttjas sparsamt.
Framtidens utmaningar kommer att bli svårare att möta än många anar för välfärdsstaten. Det kommer att krävas stenhårda prioriteringar för att klara de tjänster i välfärdens kärna och de skattefinansierade jobb som vi långsiktigt har råd med. För detta behöver jobben bli fler, näringslivet starkare, arbetsmarknaden mer rörlig och staten mer effektiv.