Krisen i Venezuela – ett av världens oljerikaste länder – är ett praktexempel på hur socialismen återigen misslyckats. Objektivt sett borde Venezuela som ett oljeland inte stå på branten till ekonomisk och humanitär undergång. Rika naturtillgångar är emellertid inte en garanti för välstånd och tillväxt om politikerna ska leka med socialistiska idéer. Att lamslå marknadsekonomin, den fria företagsamheten och i stället låta politiker lajva företagsledare med ett lands ekonomi är ett recept för misslyckande. Den socialistiska politiken har resulterat i en humanitär katastrof. Människor svälter, föräldrar har inte råd att ge mat till sina barn, demonstranter skjuts ihjäl av den regimstödda militären och brödköerna ringlar sig långa ute.
Fattigdom och otrygghet har tvingat tre miljoner venezuelaner att fly landet. Den socialistiska diktatorn Maduro sitter illa till och inget tyder på att han kommer att ge upp makten. Nu har USA, EU och andra länder uttalat sitt stöd till oppositionsledaren Guido som vann i det förra valet. Samtidigt har Ryssland, Turkiet och Kina kavlat upp ärmarna och uttalat stöd till Maduro. Ovissheten till trots finns det många orostecken att ta på allvar.
För vad som egentligen bör vara ett folks rop på demokrati och frihet har blivit en konflikt större än enbart Venezuela. Landets situation engagerar både de som månar om dess välbefinnande, men också de krafter som har en rovaktig syn på Venezuelas utveckling.
När ett av världens oljerikaste länder blossar upp med interna konflikter tar det inte lång tid innan omvärlden tar ställning, särskilt när makthungriga stater som Ryssland och Kina har investerat stora summor i Venezuela. Pengarna från landets oljeförsäljning har till stor del gått till avbetalning av dyra lån till Ryssland och Kina. Om USA sätter in ekonomiska sanktioner mot Venezuela kommer landet inte kunna betala av de dyra räntorna och lånen till Ryssland och Kina. Det kan leda till att långivarna från Kreml och Beijing beslagtar venezuelanska oljetillgångar (Forbes 23/1-19).
Det är med den ekonomiska kalkylen som vi kan förstå Rysslands höjda tonläge mot amerikansk inblandning likväl som att krisen handlar om mer än kronor och ören. Varken Ryssland eller Kina finner vinning i ett demokratiserat Venezuela som närmar sig USA och EU. Omvärldens positionering i Venezuelakonflikten är en manifestation av det världspolitiska spelet mellan demokratier och diktaturer; en atlas över stater med vitt skilda prioriteringar. Det som sker i Venezuela är katastrofalt, men till föga intresse för andra diktaturer som hellre försvarar tyrannen än människorna som kommer till skada.
Att Ryssland och Kina ger sitt fulla stöd till Maduro-regimen är väntat, men inte desto mindre oroväckande för venezuelanerna. Riskerna är stora att omvärldens konflikter leder till låsningar i Venezuelakrisen och att folket hamnar i kläm för lång tid framöver.