Det är inte svårt att förstå att det som myndighetsutövare kan finnas en oro över vad som blir följden av att ett extremt parti får stort inflytande på hur myndighetsmakt ska hanteras. Om minoriteters rättigheter ska nedprioriteras, om den enskildas rätt till egendom, identitet och livsval ska utraderas eller hårt kringskäras. Samtidigt kan det bli väldigt fel när den oron ska uttryckas.
Drygt 250 anställda på regeringskansliet - med epicentrum på UD - fick nyligen för sig att skriva på ett upprop som i första hand riktade sig mot att Sverigedemokraterna på något sätt skulle få inflytande över regeringspolitiken och därmed statens alla funktioner. Men det kunde också läsas som en oro för att en annan än då sittande regering skulle få makten, ledd av Moderaterna exempelvis, ett tydligt icke-extremt parti (SvD 26/9).
Det väckte uppmärksamhet, förvåning och helt andra frågeställningar än vad uppropet syftade till. I stället för en diskussion om vad som händer om, notera om, en regering kräver att staten ska göra sådant som inte förenligt med uppdrag, lagar och rättigheter, fick vi en diskussion om formellt opolitiska tjänstemän i regeringskansliet ska ses som partister.
Före detta utrikesminister Carl Bildt (M) blev mer än bekymrad. ”Konsekvensen av detta riskerar att bli att vi får en ökad politisering av alla dessa tjänster eftersom det blir en regerings enda sätt att vara säker på lojalitet i sitt kansli. Och konsekvenserna av det blir på sikt förödande”, skrev Bildt på sin blogg. Och till SR Ekot sade han att: ”Om vi hamnar i en situation där det ens finns misstankar att regeringskansliet politiseras då kommer regeringskansliet politiseras.”
Sverige har en lång tradition av att opolitiska tjänstemän utgör kärnan i förvaltningar och myndigheter. Där ska lojaliteten mot uppdraget och tjänstemannakompetensen gå först, oavsett vem som regerar. En central del av tjänstemannauppdraget handlar om att vårda trovärdigheten för en verksamhet som styrs av lagar och regler. Partipolitiska aktioner och politisk aktivism bör hållas borta ur kommentarer, uttalanden och annat som ingår i tjänstemannarollen.
Alla medborgare får förstås vara politiskt aktiva, driva opinion och så vidare. Men för framträdande chefer i offentlig förvaltning, tillsatta på icke-partipolitiska meriter, är det ofta skadligt för det opartiska uppdraget, om organisationens röst används till partinära syften eller att heja på dylika fenomen. Det gäller i staten såväl som i kommuner och i landsting. Håll hårt på det oklanderliga. Även när det kan kännas överdrivet.
En av demokratins främsta tillgångar är att det kan bli maktskiften. En icke-partipolitisk tjänstemannaorganisation ska klara sådana byten utan att obstruera om partiet nära det egna hjärtat förlorar makten. Om ett framtida styre – mot förmodan – aktivt underminerar tjänstemannauppdragets värdegrund, finns likväl flera möjligheter att agera med civilkurage och organisationens trovärdighet intakt, via det grundlagsfästa meddelarskyddet exempelvis.