Moderaternas partiledning lade på tisdagen allt krut de hade för att skälla på Centerpartiet och Liberalerna för överenskommelsen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Partiets vice ordförande Elisabeth Svantesson döpte påhittigt samverkansunderlaget till ”januariblåsningen” (TT 15/1).
Höhö, det var ju kul. Men föga slugt. Innan vi ens har sett överenskommelsen bli något mer än preliminär. Kristdemokraternas ledning är lika arg och minst lika onyanserad. Men den som tror att Socialdemokraterna jublar hela vägen in i Rosenbad med den uppdragslista som överenskommelsen ger vid handen, gör det för lätt för sig.
Så sent som i fredags ansåg Moderatledaren UIf Kristersson att det i stundens bedrövelse ändå var viktigt att signalera följande till Centerpartiet och Liberalerna. ”Vi kommer därför göra allt vi kan för att hitta nya former för konstruktivt borgerligt samarbete de kommande åren”, skrev Kristersson (AB 11/1).
Att kasta okvädningsord är säkert också någon form av samtal, men föga konstruktivt. Möjligen var det ett sätt att blåsa ut ett övermått av ilska och besvikelse. I så fall: bryt ihop och kom igen.
Om Moderaterna och Kristdemokraterna vill ha ett funktionellt samtal med närstående partier – och därmed öka avståndet till Sverigedemokraternas drömmar om en konservativ-nationalist-populistisk gemenskap som ogillar utlänningar och allt globalt – då är det C och L som gäller.
Om Centerpartiet och Liberalerna vill ha fler möjligheter än att vara förhandlingsparter till Socialdemokraterna när opinionsläget så kräver, då måste instinkterna att svara aggressivt på alla utmaningar från höger hållas nere. C och L valde att ta steget bort från M, därför gäller det att hålla tand för tunga även om det tar emot.
Det är rätt dumt att bittert surputtra mot varandra, om det visar sig att Vänsterpartiet mot förmodan blockerar regeringen Löfven på fredag. Då måste partierna börja prata med varandra igen. Ju fler icke-konstruktivt inriktade budskap man skickar till varandra de närmaste dagarna, desto svårare blir det att få ihop något vettigt igen. Och desto närmare kryper ett nyval.
Så länge de fyra partierna, som skulle kunna ropa ett gemensamt ja till många liberala reformer i den så kallade januariöverenskommelsen, hellre vill starta fler och mer bråk med varandra än att återställa ordningen, då finns det bara andra vinnare än de själva. Det finns trots allt en hel del borgerligt sinnade liberalpartister och centerpartister som innerst inne tycker att rollen som samverkanspartner till en S-regering är mycket svårsmält, men samtidigt känner en djupt rotad motvilja mot att bli beroende av ett populistiskt konfrontationssökande SD. Det bör inte vara svårt att hitta moderater och kanske en och annan kristdemokrat som förstår att det är så.
Här finns alla möjligheter att höja blicken. Även i den bittra besvikelsens stund måste det finnas vuxna i rummet.