Flera skattehöjningar utlovas i regeringens vårbudget, som förhandlats fram tillsammans med Vänsterpartiet. Bland annat kommer fler löntagare hamna över strecket för statlig inkomstskatt, då nedre skiktgränsen inte räknas upp.
”Hälften kvar” löd devisen när den stora skattereformen sjösattes vid 1990-talets början. Då var inte tanken att mer än 15 procent av löntagarna skulle betala statlig inkomstskatt. När värnskatten infördes som en del av saneringen av statsfinanserna några år senare, var det som en tillfällig åtgärd. Men som oftast när politiker pratar om tillfälliga åtgärder blev värnskatten permanent. I dag är vi långt ifrån målet om att i vilket fall 50 kronor av varje intjänad hundralapp skulle tillfalla den som arbetat ihop dem.
Det som var tänkt som en skatt på höginkomsttagare slår i dag mot breda grupper. Vid mandatperiodens slut väntas andelen heltidsarbetande med en marginalskatt på över 50 procent ha stigit från 29 till 36 procent. Över gränsen hamnar, för att ta några exempel: 62 procent av gruvarbetare, 36 procent av elmontörer, 37 procent av barnmorskor och specialistsjuksköterskor som får mindre än hälften kvar.
Höga skatter slår inte bara mot vidareutbildning, företagande och enskilda människors privatekonomi. De löften om skatteintäkter som ges blir sällan heller uppfyllda.
Till 2020 räknar regeringen med att skattehöjningarna ska ge nästan 50 miljarder kronor i årliga intäkter, men det är en glädjekalkyl. För höga marginalskatter försämrar drivkrafterna till arbete, vilket kanske värnskatten är det bästa exemplet på. Långtidsutredningen räknade redan 2011 på att helt slopa värnskatten och kom fram till att det inte skulle innebära några förlorade skattekronor alls. Andra bedömare menar att det rentav vore en plusaffär för statskassan.
Problemet är att regeringen inte tar förändrat beteende, som minskade drivkrafter till arbete och företagande, med i beräkningarna. Det är som John Hassler, professor i nationalekonomi och Finanspolitiska rådets tidigare ordförande, nyligen påpekade i en intervju med Dagens Industri (22/3): ”Incitamenten snedvrids samtidigt som statens intäkter inte ökar. Det blir ’lose-lose’ i stället för ’win-win’.”
Hassler kritiserade regeringen för att ”dynamiska effekter”, som människors förändrade beteende helt utelämnas i regeringens långsiktiga prognoser över skatteintäkter.
Knäckfrågan är inte fördelningspolitisk, eftersom höjningar av den statliga inkomstskatten inte leder till några intäkter att fördela. Tyvärr har allianspartierna länge agerat efter samma logik. Tidigare finansministern Anders Borg hänvisade under förra mandatperioden till begränsat reformutrymme, på frågan varför regeringen inte gjorde något åt värnskatten. Men det finns givetvis alltid reformutrymme för att slopa en skatt som – i bästa fall – inte leder till några skatteintäkter alls, men i värsta fall är en förlustaffär.
Tobias Samuelsson