Nog för att historikern Dick Harrison har en poäng att Finland inte hade varit Finland utan Sverige (SN 4/12). På samma sätt som Sverige inte hade varit Sverige utan Finland. Därför kan vi utan att blinka säga att Finlands fest också är vår, när dess republik fyller hundra år.
Finländare och svenskar är på alla sätt söner av ett folk som blött, på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar, som det lyder i Björneborgarnas marsch. Släktbanden är många och långa. De två språken har talats på svensk och finländsk mark i många hundra år. De övriga nationella minoriteternas historia, exempelvis det samiska kulturarvet, är på många sätt också gemensam.
Det är inte många år kvar till att Finlands tid som fri stat är längre än tiden under tsarens ok (1809-1917). Den tideräkningen är väsentlig. Sveriges 1900-talshistoria precis som Finlands hade sett helt annorlunda ut om inte den unga republiken Finland hade lyckats hålla Sovjetunionen stången i vinterkrig (1939-40) såväl som fortsättningskrig (1941-44). Även om det för Finlands del kom till ett högt pris, där stora områden gick förlorade, bland annat hela Karelska näset och staden Viborg.
Republiken Finland och dess frihet föddes ur krig och har formats av krig, men också av den samhälleligt sociala utvecklingskraft som så tydligt har lyft övriga Norden. Den finska färden har gått via en hård fred, efterkrigstidens djupa fattigdom och arbetskraftsutvandring samt den politisk-strategiska dansen i diktaturens, den östliga stormaktens skugga.
Det är inte svårt att lyfta fram umbäranden ur historien, men det går också att hitta framgångssagor. Det finländska näringslivet har sina, med Nokia som främsta exempel, men även svensk-finsk samverkan som i Stora Enso och SSAB. Finländska idrottare, författare och musiker har glatt långt bortom hemmaplan, allt från Paavo Nurmis nio olympiska guldmedaljer och Väinö Linnas romaner till Lordis schlagervinnare Hard Rock Hallelujah. Hundraårsdagen är en fest, även om det blod som betalats för finländsk frihet av naturliga skäl står i särskilt fokus när blickarna och minnena riktas mot det som varit.
Vår försvars- och säkerhetspolitik söker i dag såväl gemensam närhet som samförstånd i relationen till Nato. Finland är med euron till och med mer en del av EU än vad Sverige är. Östersjön är mer ett vadställe än ett avgrundsdjup. Vi har lyft undan gamla gränshinder, låtit människor färdas och flytta.
Vi har mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Världen går framåt, mot något bättre, i Finland och i Sverige. Oavsett vilket språk vi tilltalar varandra på. Hundra år av demokrati och individuella rättigheter är bara början. I Nordisk tidskrift (3/2017) finner jag strofen som på sitt sätt passar högtidsdagen, signerad den finlandssvenske poeten Gösta Ågren:
Tiden är bara en tanke, för
att kunna gå behöver den
en kropp, hjärtat.