Det är sällan en politiker får bred uppskattning för att hon tar sig ton på bästa sändningstid. Men det är vad som Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor fick när hon sjöng ut i SVT:s Så ska det låta.
Om man inte bjuder på en buskis som på Tage Erlanders tid, brukar partiledarbesök i folkliga underhållningsprogram sällan bli någon succé. Minns bara när dåvarande statsministern Göran Persson, S, dansade med en kossa i ett barnprogram. Inte ens som före detta partiledare är det lätt att gå hem i tv-soffan. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt, Moderaten som numera enbart verkar uppskattas av Centerpartiet, fick leda tv-samtal med före detta statsmannakollegor. Men public service-ledningen blev så nojig att den lade till ett extraprogram som bara belyste samtalet från vänster.
Men Busch Thor fick faktiskt sjunga ut i eget majestät. Reaktionerna var övervägande positiva. Och nog var det modigt att starta med Robyns Dancing On My Own.
I’m right over here, so why don’t you see me?
Raderna klingar ärligt nog. Opinionsmätningarna visar oftare ett avstånd upp till riksdagsspärren än tvärtom. Ebba Busch Thor leder ett parti som behöver höja både temperaturen och röstetalet inför nästa val.
Det finns ett utrymme för Kristdemokraterna i svensk partipolitik. De dansade ganska länge på egen hand där, men ”verklighetens folk” är numera på väg att slukas av Sverigedemokrater, moderater och socialdemokrater. Det konservativa har ett förnyat partitur – i Sverige såväl som i Europa och USA. Det svänger sällan men är ofta brutalt taktfast. Med ord som ”starkare Sverige”, ”Sverigevänner” och ”svenska modellen” ska en hårdför populism och protektionism omfamnas och omvandlas till väljarstöd.
I den riktningen rörde sig även KD när Ebba Busch Thor avlöste Göran Hägglund, i sökandet efter väljare som flytt till framför allt SD. Men när Socialdemokraterna och Moderaterna drog snarlika slutsatser om sina förlorade väljare blev KD kvar i hörnet. Osynliggjort.
För när det handlar om råstyrka, då vinner nästan alltid större partier över mindre. Med fler budskapsbärare, större synlighet och resurser. Därför ska vi nog inte heller vara så överraskade över att varken Centerpartiet eller Liberalerna verkar väldigt ledsna över att det sakpolitiska avståndet till Moderaterna har växt.
Det som vill synas måste välja både rätt låt och rätt framträdande. KD:s starkaste tillgång är inte de hårda tonerna och har aldrig varit. Även om Alf Svensson en gång bröt viktig mark genom att öppet tala om fusket i bidragssystemen. Det var snarare med konservativt laddad omtanke som partiet fann sin väg in i såväl borgerlighet som alliansgemenskap.
Ska Kristdemokraterna göra sig gällande måste repertoaren kompletteras med något som får de mer mjuka konservativa gräsrötterna att känna sig hemma. Kanske något i stil med Låt hjärtat va' me'.