Det demokratiska samhället tror inte på arvsskuld. Barn ska inte dömas eller fördömas för sina föräldrars förbrytelser. Det är en faktor som gör oss lika inför lagen. Var och en bedöms efter sina egna gärningar.
När det svenska samhället ska hantera utflyttade IS-terrorister och andra som öppet och med glädje har applåderat terrorns samhällsomstörtande budskap och aktivt valt detta liv, då ställs detta på sin spets. Listan över de bestialiska dåd som ingick i det islamistiska samhällets våldsutövning under IS är lång, förfärande och kan aldrig blundas för. Hur mycket skuld bär en medlöpare?
Det har dömts personer i Sverige för terrorbrott begångna i Syrien, att ha personligen deltagit i terroraktiviteter. De misstänkta som inte har dömts för terrorbrott brukar i mediala sammanhang ofta kallas för IS-krigare. Medlöpare och för all del även förrädare kan vara rimligt när begreppet misstänkt terrorist inte räcker till. Ordval som ”IS-aktivist” är som att kalla en våldsam mördare för bångstyrig figur.
Utmaningen för rättssamhället är given, liksom för de folkvalda som ska se till att våra lagar är anpassade efter nutida behov och i enlighet med medborgarnas rättskänsla. Vad gör vi med de män och kvinnor som inte handgripligen har begått brott mot mänskligheten, mördat, stympat och skändat, men som bejakade och gjorde sig till del av utvecklingen genom att aktivt söka sig till IS-kontrollerat område?
Det finns ingen plikt att ta hand om svenska medborgare som har valt bort det demokratiska samhället till förmån för det som IS erbjöd. Hela idén med att dra till IS-kontrollerat område var att permanent välja sida. Tar de sig till Sverige måste det följa en rättsprocess.
Med bejakandet av en islamistisk diktatur förkastade dessa individer det samhälle där alla har rättigheter, oberoende av tro, kön, etnicitet eller sexuell läggning. Detta kan ses som en form av landsförräderi, men framför allt medhjälp till eller ”samröre” med terrororganisationer. Regeringen bedömer att en lag som prövar det senare kan träda i kraft i augusti (TT 18/2). Det demokratiska samhället kan alltså inte hantera detta enbart via sociala insatser mot terrorkriminalitet och avprogrammering. Säpo-undersökningar och rättsprocesser mot de vuxna svenskar som valde att göra gemensam sak med IS är ett måste.
Svårigheten uppstår däremot när det rör barn till IS-terrorister, barn som är svenska medborgare som följt med till eller fötts i IS-miljön. Föräldrarna måste svara för de brott de må ha begått i terrorns och islamismens namn, men om deras barn är svenska medborgare har de samma rättigheter här som alla andra barn. Barnen kan drabbas av trauman och svårigheter sett till sin bakgrund, vilket kan kräva särskild hjälp och stöd, såväl som nya vårdnadshavare.
Vi måste markera hårt mot terrorismen och mot dess medlöpare, men utan att tappa bort gränsen mellan myndig och omyndig.