Moderatledaren Ulf Kristersson lovade att försöka få till en alliansregering, ända in i kaklet. Han tänkte sig ett kortare lopp än vad kollegan Annie Lööf (C) gjorde. Därför gick det försöket i stöpet i början av veckan.
När talman Andreas Norlén på torsdagseftermiddagen gav Lööf i uppdrag att sondera möjliga vägar framåt, var det för att Socialdemokraternas Stefan Löfven inte ville försöka bryta dödläget. Samt att Lööf och Liberalernas Jan Björklund är de enda som har hävdat att det finns sakpolitiska broar möjliga att försöka få till.
Sonderingarna är förstås ett spektakel som alla älskar att spekulera kring – på liten eller främst ryktesbaserad kunskapsgrund. Det blir en tid med många anonyma röster som säger olika saker om samma händelser. Detta eftersom de närmast inblandade och mest insatta inte säger något till någon som inte förhandlar, mer än det som är absolut nödvändigt.
Det är långsökt att tro att Annie Lööf, trots att hon är både målmedveten och ihärdig, kliver in till talmannen nästa vecka och meddelar att hon har en regering som inte stoppas av riksdagen. Däremot är det mer sannolikt att hennes sökande främst går ut på att identifiera tunga frågor som kan samla ett brett stöd i riksdagen. Brett nog att hålla även för dramatiska regeringsskiften.
I migrationspolitiken är det mest sannolika att Moderaterna och Socialdemokraterna till slut söker en gemensam hållning och därmed sätter ribban för lång tid framöver. Men det finns andra ämnen som är bra för en regering att ha ett grundmurat stöd för. Det gäller finansieringen och utvecklingen av försvaret, utbyggnaden av polis och rättsväsende, långsiktiga klimatpolitiska spelregler, en omfattande kraftsamling mot bostadsbristen och/eller en samsyn om tunga svårfinansierade infrastruktursatsningar.
Det här är frågor som är i uppenbart behov av att få svar. Det är samhällsproblem som inte kan vänta länge på att få de folkvaldas uppmärksamhet. Kanske går det att även hitta öppningar för en bred parlamentarisk översyn av skattesystemet.
En veckas sonderingar räcker förstås inte till, men att förhandla om sakpolitik i jakten på en ny statsminister är både sunt och rimligt. En regering bedöms inte bara utifrån partifärg, utan minst lika mycket sett till vad den gör och kan göra. Den här veckan fortsätter sonderingarna, ända in i det kakel som Annie Lööf i någon mån ser framför sig. Det spelar roll.
Det kan bli så att en ny statsbudget röstas igenom innan vi har en ny regering. Det lär bli så att en S-budget ställs mot en M-budget i en avgörande votering i mitten av december. Om Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna röstar med M, vilket de redan av flaggat för, vinner Kristerssons förslag. Även om alla rödgröna partier ställer upp bakom Löfven. C och L lägger ned sina röster efter att deras förslag har fallit. Den som blir statsminister får då styra med Moderaternas budget.