Om alla stater följde FN:s konventioner hade vi haft långt färre problem än vad vi har i dag. Konventioner behöver däremot inte vara meningslösa, men det kräver tugga och bett från alla berörda parter. Om Sverige ska svälja det kontroversiella ”kärnvapenförbudet” krävs rejäla förändringar i ett för tillfället tandlöst (och för Sveriges del) farligt avtal.
I fredags presenterade regeringens utredare Lars-Erik Lundin sin rapport om konsekvenserna av ett svenskt tillträde till FN-konventionen om kärnvapenförbud. Lundin slår fast att det svävar flera frågetecken kring konventionen. Konventionen är luddigt formulerad, dels gällande kontrollmekanismer för själva förbudet och dels huruvida förbudet skulle leda till faktiskt förändring, då inget kärnvapenland valt att ansluta sig till konventionen. Om ett förbud ska till måste kärnvapnen faktiskt inkluderas i bilden.
Utredningen konstaterar emellertid att konventionen skulle gå emot den i 50 år förda svenska nedrustningslinjen. Problemen slutar inte där, då ett godkännande skulle kunna försämra Sveriges chanser att bidra till global nedrustning: ”Tillträde till konventionen kan minska utrymmet för en statspart att verka för framsteg på nedrustningsområdet. Sverige kommer att i Europa uppfattas vara en del av en liten minoritet i en svår säkerhetspolitisk motsättning mellan förespråkare och motståndare till konventionen.” (Lundin, s.23).
I praktiken kommer ett svenskt godkännande inte bidra till global nedrustning. Ett godkännande skulle med utredningens slutsatser gå emot ett halvt sekel av nedrustningsarbete från svensk sida. Om den rödgröna regeringen med Margot Wallström i spetsen väljer att skriva under konventionen kommer Sverige få flera försvars- och säkerhetspolitiska risker på köpet.
Ett kärnvapenförbud innefattar kärnvapenalliansen Nato som under de senaste åren blivit en av Sveriges viktigaste samarbetspartners. Kärnvapenförbudet går stick i stäv med Natos existens, vilket föga förvånande kommer leda till stagnerade relationer mellan Sverige och alla Nato-medlemmar. Den svenska solidaritetsförklaringen, präglad av multilateralt samarbete, ter sig omöjlig att uppfylla om Sverige samtidigt ämnar förbjuda våra grannländers försvarsallianser. Vem vill spela boll med Sverige om vi parallellt vill förbjuda matchen?
Kärnvapenförbudet är dömt att misslyckas, då det i dess nuvarande utformning inte kommer kunna förbjuda ett enda kärnvapen. Samtidigt har Sverige och Europa gått in i en säkerhetspolitiskt orolig tid. Att då äventyra viktiga samarbeten ter sig helt irrationellt. Ett svenskt godkännande skulle på sin höjd ge symbolpolitiken ett nytt ansikte. När kärnvapen är på agendan gör vi bäst i att hålla huvudet kallt och inte låta långtgående fredsambitioner leda till förödande konsekvenser. Utredningen säger blankt nej till kärnvapenförbudet och det ligger i Sveriges intresse att Wallström litar på utredarens bedömning.
Linnea Hylén