Talmannen Andreas Norlén ser bara två regeringsbildare: Socialdemokraternas Stefan Löfven och Moderaternas Ulf Kristersson. Dessa uppmanades att agera var för sig och komma tillbaka med ett funktionellt regeringsunderlag till nästa votering i mitten av januari, den tredje efter valet. Räkna med att telefonerna – och möteslokalerna – hålls varma under de närmaste veckorna. Det finns bara svåra val kvar.
För Socialdemokraternas del har beslutet om statsbudget för 2019 ändrat förutsättningarna för blocköverskridande samtal. Nästan varje återställare jämfört med nuläget som S vill driva igenom är nu en tydlig eftergift för Liberalernas och Centerpartiets vidkommande. Utbudet av möjliga reformer har förflyttats åt höger.
Två liberala partier kan inte bejaka en S-regering vars politik så ofta står i motsats till det som C och L har lovat sina väljare. Men även för ett maktparti som Socialdemokraterna vore det sönderslitande att förändra arbetsmarknadslagarna mot LO:s vilja, att sänka skattetrycket och fullt ut bejaka valfrihet inom vård, skola och omsorg. Även om Vänsterpartiet då tydligt skulle hållas på avstånd. Osvuret är bäst, men de traditionella skiljelinjerna mellan höger och vänster i stora och centrala samhällsfrågor har inte upphört att gälla, trots SD:s existens. De högljudda reaktionerna på budgetbeslutet talar sitt tydliga språk.
Statsbudgeten 2019 är formad av Moderaterna och Kristdemokraterna, i kammaren uppbackad av Sverigedemokraterna. Även om en del kan ändras på i vår är det första regeringsåret i stort intecknat. Moderatledaren Ulf Kristersson har sin politik finansierad, men han saknar stöd i riksdagen för att tillträda. Detta kräver att han släpps fram av C och L och tolereras av SD. De tre partierna har två gånger om sagt nej till Löfven, men detta har på intet sätt fört dem närmare varandra.
Eftersom C och L har sagt nej till en M+KD-regering måste den faktorn förändras och Kristersson plocka bort Kristdemokraterna från sin tänkta regering. En M-regering är en M-regering, inte en Alliansregering. Den måste kunna samverka med övriga Allianspartier och ibland även över blockgränsen, om än i varierande grad.
Kristersson får då bevisa att han kan styra utan att SD ges utrymme att förändra regeringspolitiken, även om detta parti bejakar hans tillträde. Varken Liberalerna eller Centerpartiet är skyldiga att agera budgetunderlag, men de bör vara två liberala vakthundar som håller gränsen mot det illiberala, den pakt som Sverigedemokraterna drömmer om och som Kristersson i sitt jultal så hårt förkastade. Till detta ska läggas problemet med de M-ledamöter som i skarpt läge föredrog en SD-kandidat som tredje vice talman hellre än en centerpartist. Kristersson måste helt enkelt sätta sin heder – och sin position – i pant på att inte heller dessa moderata SD-bejakare kommer ha en chans att färga hans politik.