Ulf Kristersson, utsedd som tänkbar regeringsbildare av talmannen, har lovat att köra ända in i kaklet för att få till en alliansregering. Frågan är om Moderatledarens näve dunkar i besvikelsens kakelkant redan på måndag - eller om det dröjer ytterligare en vecka.
Det syns inte så mycket utåt av sonderingar och samtal – och det är meningen. När det förs förhandlingar om det riktigt relevanta är den insatta kretsen minimal. Räkna med att det blir en intensiv helg för Kristerssons arbetslag och de representanter från andra partier som delar i samtalen.
Möjligheterna att kunna få en fyrpartiregering på plats är mycket begränsade, kort sagt eftersom de rödgröna och Sverigedemokraterna kan blockera detta. SD-ledningen verkar dra slutsatsen att deras väljare röstade för att byta ut Stefan Löfven och ändå kunna blockera ett Alliansstyre under Kristersson. Socialdemokraterna vill själva ha statsministerposten, alla andra försök avfärdas som en ryggradsreflex. I gengäld kommer Alliansen aldrig att acceptera en S-ledd regering som inte har majoritetsstöd.
Allt detta gör att Kristerssons försök till regeringsbildande dras allt närmare det där kaklet. Snart har hälften av Kristerssons sonderingstid gått. Sedan återstår bara gå tillbaka till talmannen och förklara att det inte går att lotsa in Alliansen i Rosenbad. Om nu inte slutsatsen om Alliansen dras redan i början av nästa vecka och Moderatledaren använder den andra sonderingsveckan till något nytt.
Alliansen gick till val för att se till att Sverige får en borgerlig – eller icke-socialistisk, om uttrycket passar bättre – regeringspolitik igen. Det vore mer än märkligt om något av de fyra partierna skulle välja att ge sitt stöd till något annat.
Är vägen rakt framåt definitivt blockerad, då behöver andra lösningar upp på bordet, en plan B. Sverigedemokraterna vill att det ska bli en M+KD-regering – mest för att dessa partier uppfattas som minst avogt inställda. Just därför bör Kristersson, om han vill ha rimligt handlingsutrymme som statsminister, inte villigt låta sig lotsas in i den fållan.
Om inte Alliansen kan ta plats gemensamt i Rosenbad är det rimligt att Moderaterna – som landet just nu ligger – i stället försöker på egen hand. Att Centerpartiet och Liberalerna då inte ingår i regeringen kommer förstås att ses som en eftergift till SD, det parti som står för raka motsatsen till bärande liberala värden. Men om KD, likt de två liberala partierna, också lämnas utanför är det heller ingen delning av Alliansen i två bitar. Mandatfördelningen förblir densamma, men det är möjligt att en sådan regering visar sig kunna tillträda genom att SD inte röstar nej. Utan att Alliansen slås sönder.
Det stora hindret blir därefter första budgetomröstningen. Det viktiga är i slutänden inte vilka Allianspartier som formar regering; det väsentliga är de reformer och den utveckling som den regeringen visar sig kunna driva fram.