Stiftelsen Allbright, som arbetar med jämställdhet i näringslivet, släppte i början på veckan en ny rapport. Den visar enligt dem att arbetet med jämställda styrelser generellt går fortsatt ”långsamt”, enligt deras siffror kommer ledningsgrupperna vara 50/50 först till år 2039.
I våras fick regeringen dra tillbaka ett lagförslag om att införa kvotering i börsbolag och deras styrelser eftersom de visste att stödet var för svagt i riksdagen. Men det gjordes under protest, de rödgröna vill egentligen fortfarande se en lagstiftning om hälften kvinnor.
Kvotering kommer upp med jämna mellanrum och kvinnors andel i svenska företag är ett ständigt diskussionsämne på både ekonomisidor och i de politiska partierna. Få har dock ifrågasatt grundtesen för hela denna debatt, att så länge kvinnor inte är exakt hälften av alla i en företagsledning så väljs de bort, så missgynnas de systematiskt. Men stämmer det verkligen?
Denna vecka publicerades även en intressant artikel på SVT:s opinionssida, som bland annat var undertecknad av doktoranden Thomas Klingström. Han har räknat på andelen som kvinnor utgör i näringslivet i stort. Den som säger sig vilja räkna på vad som vore en representativ bild av en viss grupp måste i så fall vara ärlig med hur utgångspunkten ser ut.
Klingströms undersökning visar att kvinnor utgör 40 procent av arbetskraften i privat sektor totalt. Sett till just styrelser och ledningsgrupper är urvalet ännu mindre, de flesta som har den typen av positioner tog examen tidigt 80-tal. 1980 var 30 procent av de nyutexaminerade civilekonomerna i Sverige kvinnor, 11 procent av civilingenjörerna och 33 procent av juristerna. Detta summerar till en total andel kvinnor i styrelser som borde vara runt 24 procent. I dag är 34 procent kvinnor, kvinnor är alltså snarare över-, inte under-, representerade, i svenska styrelser.
Bilden av kvinnor som systematiskt bortvalda stämmer alltså inte, snarare har de kvinnor som väl finns i näringslivet lyckats ovanligt bra med att få positioner. Huvudfrågan kvarstår dock, vad spelar det för roll? Är det verkligen relevant exakt hur representativa siffrorna är? Alla de som har begärt 50/50-representation, tycker de också att det är ett problem om kvinnor är överrepresenterade?
Här är kärnan i problemet, den som vill dela upp mänskligheten i kvoter, är det alltid ett problem om en grupp går ”över” sin kvot? Ska vi börja stänga vissa människor ute från jobb och utbildning om de redan har fyllt sin kvot? Här någonstans blir det tydligt hur absurd tanken om absolut representation baserat på sådant som kön är. En kvinna representerar inte alla andra kvinnor och samhällsdebatten är på tok för fixerad vid att räkna huvuden snarare än att se individer, rättigheter, kompetens och meritokrati.
Hanna Marie Björklund