Det är aldrig svårt att använda maktens verktyg med största möjliga hårdhet. Det fungerar emellanåt, ska sägas, men den som vill värna en vas bör inte vildsint svinga basebollträ. Förslag om militära insatser mot förortskriminalitet är typexemplet på en hårdhet utan tanke.
Varningssignalerna, till och med från högsta polisledningen, om ökande grov brottslighet tål däremot att tas på högsta allvar. Otrygghetsproblemen framstår tyvärr som betydligt mer omfattande än så.
Välfärdskontraktets innersta kärna är inte att staten skickar ut bidrag eller inspekterar avlopp. Kärnan är att staten måste säkra basen för all trovärdighet som beskattande myndighet: en stark polis och rättsstat, försvar och säkerhet. Den som misslyckas där får lägre trovärdighet i allt annat, även vård, skola och omsorg.
I ett Sverige där skottlossningar numera sker så ofta att det inte längre uppfattas som en ytterst upprörande nyhet är riskerna för växande klyftor uppenbara. Klyftan är alltså inte skillnader i månadslön efter skatt på grund av olika jobb och kunskaper, detta är i sig inget problem. Den svåra klyftan finns mellan att ha jobb och stå utan, den vidgande klyftan berör trygga och otrygga hemmiljöer. Det kommer vi inte åt genom att jämna ut otryggheten, lika lite som bra skolor behöver bli sämre för att alla ska få det bättre. Agera i stället mot hot och brister.
När otryggheten ökar lär vi alla – var vi än bor och verkar - använda varje möjlig resurs för att säkra den egna närmiljön. I förlängningen leder detta till fler grindar, fler och högre murar, fler lås och fler väktare i bostadsområden och på arbetsplatser, på skolgårdar och längs skolvägar. Även i mer trygga områden. Om inte staten levererar gör vi det själva, följt av en vittrande skattemoral.
Centerledaren Annie Lööf och partiets rättspolitiske talesperson Johan Hedin pekar i DN (28/1) med hela handen mot New York och dess framgångsrika brottsbekämpning. De är ingalunda de första att göra så, men påminnelsen behövs. Ett samhälle som nonchalerar vardagsbrott mot person och egendom, hamnar snart på efterkälken även mot de stora.
Lööf och Hedin listar fem punkter: nolltolerans mot småbrott, rejäl resultatuppföljning och ansvarsutkrävande för chefer och ledning, en aktiv samverkan mellan myndigheter, invånare och företag – särskilt i utsatta områden samt stärkta sociala insatser mot utanförskap och nyrekrytering till kriminella miljöer. Det är konstruktivt och klokt, en sund balans mellan mjuk och hård makt.
De urbana utanförskapsområdena är huvudproblemet, men Centern behöver vara lika tydlig med att otryggheten inte bara är ett stadsfenomen. Landsbygd med få poliser, med företagare som återkommande drabbas av stölder och inbrott, med äldre och ensamma som utsätts för knacka dörr-tjuvar, med sommarstugeinbrott och sommartrafikens vägpirater, spelar också in. Allt detta måste bekämpas om tryggheten ska växa i hela landet.