I söndagens partiledardebatt blev den hetaste diskussionen den om sexualbrott och förövares ursprungsländer. Statistiken pekar på att sexualbrotten ökar, och även om en del av detta kan kopplas till lägre tolerans i samhället för brotten och därmed högre anmälningsbenägenhet, så finns även en ren ökning. Det har spekulerats mycket om denna, gärningsmännen bakom och orsakerna. I dag undersöks inte ursprungsland när det gäller förbrytare men trycket för att så ska ske ökar.
Frågan är en het potatis som bollas mellan myndigheten BRÅ och regeringen, kontroverser har uppstått om vem som egentligen har ansvar.
Samtidigt har andra aktörer börjat granska statistiken och göra egna sammanställningar. Aftonbladet släppte i veckan en granskning av fällande domar för gruppvåldtäkter, det gällde 56 tillfällen med 112 dömda gärningsmän. Av dessa var 82 personer födda utanför Europa. Det finns god anledning att tro att siffran kan vara liknande även när det gäller andra sexualbrott.
Frågans kontroversiella natur har tyvärr fördummat debatten. Det borde inte vara uppseendeväckande att erkänna att personer uppvuxna i starkt patriarkala kulturer med mycket negativ kvinnosyn också löper större risk att begå sexualbrott. Kultur spelar roll för människors värderingar och beteende.
Att Indien eller Iran är mer patriarkala samhällen än Norge och Sverige är inte kontroversiellt, därför borde det inte heller vara omöjligt att konstatera att män från dessa länder kan komma att påverkas av sin kultur.
Många bemöter detta med att påpeka att det finns våldtäktsmän i alla kulturer och att man inte kan generalisera. Det är också sant, men det sker ofta en sammanblandning av vilka brott man talar om här. Det finns utpräglade serieförbrytare med empatistörningar som begår sina handlingar medvetet och planerat. De är väldigt få, men de är, mycket riktigt, jämnt fördelade över sådant som klass och etnicitet.
Men många sexualbrott handlar inte om dessa personer, det handlar om något som sker inom en viss relation, där någon tar sig friheter i lokaltrafiken för att en kvinna hamnar ensam i en vagn, när ett kompisgäng blir ensamma kvar med en utsatt kvinna. Dessa brott beror i högre grad på den sociala acceptansen och denna påverkas av kvinnosyn och värderingar och är därför inte lika jämnt fördelad.
Detta måste kunna diskuteras utan att vi för den sakens skull inte ska markera mot ren rasism, vilket det också tyvärr finns en del av i debatten. Och bara för att en person har dåliga värderingar betyder inte det att personen i fråga förlorar sitt människovärde eller sin rätt till exempelvis en rättvis prövning i domstol. Det är jobbigt att hålla flera olika tankar i huvudet samtidigt, men det måste kunna göras. Annars får vi den här nervösa och aggressiva debatten vi har, där alla verkar vara så upptagna med att positionera sig att de glömmer att tala om lösningar.
Hanna Marie Björklund