Talmannen Andreas Norlén föreslår att S-ledaren Stefan Löfven försöker bilda regering. Löfven kan aldrig klara detta utan att tolereras av något eller några Allianspartier alternativt Sverigedemokraterna. Kalkylen är att Centerpartiet och Liberalerna ska vara möjliga att tala med.
Har Liberalerna verkligen en intern opinion att bejaka en socialdemokratisk statsminister? Jan Björklunds partiledarskap skulle förvisso förlängas med några år, men det lär knappast övertyga i leden. För Centerpartiets del är Lööfs partiledarskap oomtvistat, men dagens Lööf-liberaler är inte Gunnar Hedlunds bondeförbundare på 1950-talet eller Olof Johanssons folkrörelser i samverkan från mitten av 1990-talet.
Liberalpartisternas och centerpartisternas väljarkår utgörs av icke-socialister, i mycket stor utsträckning. Skillnaderna mellan socialdemokratin och Alliansens mer liberala kärna har inte minskat, höger-vänster-skalan i ekonomisk politik förblir relevant. Om något av de två liberala partierna skulle tolerera en S-ledd regering väntar ett kraftigt fall i opinionen och omfattande, sargande svekdebatt.
Det skulle dessutom krävas sjumilakliv inom S för att C och L skulle se en möjlighet till att tolerera ett sådant styre. I samband med att hon avslutade sitt sonderingsuppdrag förklarade Annie Lööf att hennes sakpolitiska samtal över blockgränsen hade kört fast i arbetsmarknads- och integrationspolitiken samt behovet av kraftfulla reformer för en bättre fungerande bostadsmarknad. Detta kan inte nästa regering ducka för.
Den bärande problematiken för socialdemokratin i hela Europa är att partierna har urholkats av väljarförluster till hårdföra nationalistiska partier och till yviga vänsterpopulister. Sverige är inget undantag även om S här har haft viss motståndskraft. Likväl sätter det avtryck. När politikforskarna vid Göteborgs universitet jämför resultaten i SOM-undersökningen från 2017 med siffrorna från höstens vallokalsundersökning från 2018 finns förändringar värda att uppmärksamma. Den kraftigaste minskningen bland de tillfrågades önskeregeringar – från 6,4 procent till 2,3 procent - ses talande nog i stödet för en socialdemokratisk enpartiregering. Löfvens entusiasm inför att försöka bli statsminister är begränsad. Till och med makten börjar bli för dyrköpt.
För att ha en chans att bli statsminister måste Stefan Löfven (S) acceptera en regeringspolitik som på centrala områden ligger långt till höger om det egna partiet. I nuvarande riksdag har Moderaternas Ulf Kristersson har något bättre förutsättningar att leverera en sakpolitik nära Centerpartiets och Liberalernas. Det förutsätter förstås att Moderaterna har tillräckligt tunga företrädare som a) inte underskattar det stora hot som SD utgör mot samhällsgemenskapen, och b) inte överskattar hur mycket verbalt skräp man kan låta egna partiföreträdare kasta på vänskapligt sinnade liberaler utan att det får konsekvenser.