När Annie Lööf höll sitt tal i Almedalen under tisdagen gjorde hon det i kraftig medvind. Nya undersökningar visar åter på Lööfs stora förtroende. Samma dag som hon talade hade en av landets stora tidningar pekat ut Lööf som en naturlig ledare för Alliansen på sin ledarsida. Talet fick också bra recensioner, så Lööf verkar kunna hantera situationen, men det är på lite sikt en riskfylld position som Centerpartiet just nu befinner sig i.
Det finns en anledning till att positionen som underdog är tacksam. Vi gillar den som tar sig upp ur en kris och kommer tillbaka. På samma sätt är det otacksamt och riskfyllt att vara den som det går bäst för. Effekten ”reverse to the mean” är en statistik term som innebär att alla enskilda mått och prestationer på lång sikt går mot mitten. Om tio personer tävlar mot varandra i piltavla kommer den som kastar bäst första gången sedan kasta sämre gången därpå. Även om prestationen i sig inte är sämre kommer alla på extremen, både högt och lågt, på sikt gå mer mot mitten. Kort sagt, man kan inte ligga på topp för alltid.
Enligt samma logik kan inte ett parti vara allas favorit och öka mest i opinionen hur länge som helst. Själva positionen som bäst i klassen är lite farlig. Den politiker som ständigt presenteras som räddare och stjärnskott kommer också göra fler besvikna när man inte lever upp till förväntningarna. Ett problem som ofta nämndes för Obama och nu senast Macron.
Det är också detta fenomen som nu riskerar att slå mot C, det finns inget parti i Sverige som beskrivs så mycket i termer av framgång som dem. Även Sverigedemokraterna går bra i opinionen, men det tenderar att framställas mer problematiserande. C däremot har gått från att vara ett skämt om "folköl" (2,8 %) till att ligga på över tio procent och ha Sveriges populäraste partiledare.
Det är inte tvekan om att Centerpartiets framgångar har en faktisk bakgrund i skärpt politisk positionering och ökat förtroende. Men framgångssagor kan också lätt bli självspelande och kraven ökar tillsammans med förväntningarna. Det märks med all säkerhet även internt, trots att man utåt försöker visa lugn och ödmjukhet. Plötsligt måste politiken leverera på fler områden. Vad tycker C om kulturpolitik? Skolan? Vuxenutbildningen? Höghastighetståg? Kraven att ständigt komma med nya utspel ökar.
Att C och Lööf nu gemensamt kan hålla huvudet kallt och ta sig vidare trots framgångsstämpeln och den press den innebär, kommer vara det som ytterst avgör möjligheten till valframgång. Inför den utmaningen bör man se mer till Merkel än Macron. Hellre stå konsekvent för något eget, även de åsikter man har som inte är lika populära än att lyssna in för mycket. Hellre hålla en egen konsekvent personlighet än att försöka tilltala alla grupper. Att lyckas med det hela vägen till valet 2018 är vad C måste lyckas med.
Hanna Marie Björklund